Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstod, att manspersonerna i bädden pratade nojs om honom
öfver till rummets två andra sängar. Att ligga där som
ett får var jäkla förargligt, och Lars hvälfde vissa planer
i hjärnan om en välriktad spark med thy åtföljande ärligt
slagsmål. Men slutligen tog han sitt parti, vände sig mot
väggen och somnade. Morgonen därpå, när han stod
nere vid hamnen och tittade på all röran, fick han
plötsligt en omild stöt i sidan. Det var en af sängkamraterna;
som medels grin och stolliga åthäfvor tydligen anmodade
honom om hjälp vid en fartygslast. Hela dagen arbetade
nu Lars, det hårdaste dagsverke han gjort, lärde sex
engelska ord och fick 2 dollars. Följande dag kom en
annan och tog honom fatt. En liten tid bortåt gick det
hårdt till, Lars kände sig öm i hela kroppen, blef emellanåt
arg och beslöt resa hem, tvangs dock af lätt begripliga skäl
att åter taga itu och fann sig småningom icke sakna just
någonting — annat än svenska kamrater. Hamnfolket
bestod mest af svarta grinollar och irländare. Då och då
drog Lars väl vissa misstankar på någon ljuslätt
medborgare, undrande om ej denne i grunden vore rät och slät
en svensker. Men då han sakta försökte sig med västgötska
blängde den tilltalade ilsket på honom. Och så vardt ingen
annan råd än att dagen i ände möda sig med det
okristliga infödingsspråket.
Hvilket emellertid, det måste tillstås, föreföll mindre tokigt,
ju mer man kom underfund därmed.
Högsommar i Newyork. Solen formligen sprakar mot
husväggarna, och avenyernas almar stå höljda som i ett
flor af värmeimma. Villornas spjälgardiner glappa icke ens
för motdrag, och högst uppe i staden, där nummergatoma
nå in mot hundratalet, har lifvet alldeles somnat af, en
sömn djupare än nattens. Blott någon hund med dödt
uthängande tunga släpar sina ben in i den ljusa blå
slagskuggan under trottoarens dammiga träd. Fullständigt
likgiltig för hur möjligen tillstädeskommande fotgängare ämna
reda sig, sträcker han sin magra kropp raklång öfver
trottoarens sten för att genom inbillningen lura sig till litet
svalka, nödgas dock omedelbart spetsa öronen, morrar
till misslynt, öppnar gapet till en gäspning, som misslyckas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
