Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trycker åter hufvudet mot stenen och blundar energiskt.
Men för en gammal erfaren hund går det dåligt att lefva
på illusionen, obevekligt närmar det sig: klatter, klatter,
klatter, ping pang och däremellan en hes, grälig röst. Det
olidliga upptåget, som dag ut och dag in förföljer honom,
grumlande hvar utsikt till att njuta tillvaron i ro. Han
afstår klokt från den lönlösa mormingen, reser sig med
förolämpad långsamhet och blickar i förakt nedåt gatan
mot den dåraktiga flocken, ännu knappt större än en hop
flugprickar. Så står han, tills föremål begynna susa som
konstmakar ens kulor genom luften, då han vänder och
majestätiskt klifver gatan högre upp. Men hack i häl följer
obevekligen gatomsättames stora trupp. Deras lifsluft är
högsommarkvalmet, när sanden gnistrar snustorr och folk
och kreatur flyktat ur spelet. I rasande fart kastas klossar
af trä Hkt gummibollar ur hand i hand, rågade sandkärror
stjälpas vårdslöst, det dånar i jorden, och stoftet yr 1
ögon, näsor och svalg. Förmännen hojta, irländarna hytta
med sina klubbor åt tafatta nykomlingar, dessa som ännu
ha kvar en smula färg i sina ängsliga ansikten, och luftens
glödstillhet genomskäres af giftiga, vilda ord, af hetsade
slafvars skratt. Ingen tänker, alla hjärnor mala slött på
en enda förhoppning, den att svetten bara måtte fortfara
strömma ned från hårfästet öfver nakna bringan. Upphör
den, är man förlorad.
I Lars’ kropp stack det som med nålar, blodet fräste
och knastrade likt en brasa, tyckte han, och hufvudet
dunkade. Men huden knorrade sig i frysning. Skällsorden
mäktade han, gu’ vare lof, att ge igen nu, mest pinade
den förtärande åtrån efter isvattenhinken, ehuru drickandet
blott ökade plågan. Han såg hemskt lefvande syner:
hagen därhemma, nej, herre Je, så mycket förmådde han ej,
fick åtminstone hålla sig till slåtterängen, bara det hade
ju varit som att doppa sig i sjön. I gamla Sweden gingo
de nu bland det doftande höet och gåfvo sig öfver, ställde
sig i skuggan af höstackama och tyckte förstås, att de sleto
ondt — i rama isvintern. Nya drängen, Lars’ efterträdare,
det lata öket, jo, han mådde . . . Pang. Lars fick en
ansenlig bula i pannan af det flygande helvetestinget. . .
Skrämd gled tanken från hemlandet och fastnade vid Gustal
Han hade det bra han, som rätt och spått var. Stod i
rymliga verkstaden med luckor mot solsidan och kalldusch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
