Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför att mer fanns för honom att nå. Outredt hvad eller
hur, det var i alla fall detsamma, som alla här ute trodde och
hoppades på: att hinna längre och längre fram. Kanske
redan i morgon — det kunde ju också dröja, men
spik-säkert var det för den, som hängde uti.
Aldrig hade Lars känt sig till mods som i kväll,
acku-rat blödig. Möjligen för att han blifvit klen till hälsan,
tårarna lupo ända ut i ögonfransarna. Vid föreställningen
om att lämna sitt nya lif och vända åter till det gamla,
kändes det som om han varit ett kvinnfolk med spädbarnet
sitt att skydda och omhulda, tills detta hunnit blifva stort
och starkt. Ingen fara längre då, tyckte Lars, när det
bara hunnit bli starkt nog att liksom taga vara på sig
själft. Men innan dess ginge rakt icke an att kasta det
vind för våg, att fara illa med och ta hårdhändt på det
— då dog det. Hvilket det? Jo, det där inom honom,
som var på väg att bli en riktigt ordentlig människa.
Ett ryck i vagnstältet kom Lars att skvätta till.
Grönsakskorgen där inne ramlade omkull och åkdonet satte af.
Men Lars, som sett en flåsande ångvält rusa om hörnet,
hann hugga fatt i betselremmen, hvarmed den skrämda
hästen varit bunden vid en jämkloss, som nu släpade efter
och slog djuret på skankama. Lars hade förr haft god
hand med hästar och fick lätt den gamla kraken stilla.
Ägaren kom ur magasinet och ropade hallå. Han hade
ett knotigt ansikte med väldig underkäke. »Rädd?» sporde
han med ett hårdt litet skratt. När han talade, smällde
käkarna ihop som en byråklaff. Han såg närmare på Lars.
»Ni har ju ett fjäs som ett spöke.» Alltsammans retade
Lars. »Gissar jag skött hästar lika mycket som herm,»
slängde han till. »Tacka för att en är blek om näbbet,
när en just kommer från sjukhuset.»
Mannen satte sig upp, funderade en sekund och ropade
så efter Lars: »Hör, hvart ska’ ni hän?» — »Hem till
Pearl-street.» — »Nå, vill ni då sätta er upp och köra en bit,
så kryper jag in och ordnar röran.»
Lars fann detta hederligt och var, genast försonad.
Här tronade han nu på kuskbrädet, litet orolig, som på
ett husförhör. Han finge naturligtvis ej låtsa om, att han
i Amerika aldrig hållit i en tömm. Staden kände han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
