Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aveny. Detta var hans första beröring med det allmänna,
ett steg uppåt i annan riktning än penningeförvärfvets.
Ännu ogift — ingen tid att tänka på sådant, men skulle
det ske, blefve det med en amerikanska, det var icke utan
att ett och annat solidt parti stått honom till buds — låg
för mr Andrew framtiden, hvad pengar angår, klar och
jämnad. Nu begynte han erfara en viss orolig åstundan
efter plats också för sin person. Första gången han i
tidningen sett sitt namn — gissningar i förbindelse med en
viss kommunal angelägenhet — hade varit en högtidlig
stund, han, den föraktade drängen, bemärkt medborgare
i ett land som detta, en mäktig stat, en världsdel,
där-uti låg något verkligt stort, och hans ögon fuktades af
rörelse. Lifvet är rättvist och försynen vakar. Ifrig
sam-hällsbevarare hade han gått in i en sansad
presbyterian-församling. Han vore alls ingen hycklare, han trodde på
en Gud, som styr öden och är all vördnad värd. öfver
dörren till söndagsskolan stod präntadt: »Hjälp dig själf,
så hjälper dig Gud». Ett gyllne ord.
Nöjd med sig själf och världen vandrade nu mr
Andrew efter denna lyckliga dag genom halfskumma gator
för att taga flodfärjan tillbaka till Newyork. På grund af
ytterlig magerhet föreföll han längre än förr, en
brun-barkad karl, åldrad i förtid men ytterst elegant: ljus
skräddar-gjord öfverrock — gikten gjorde sig påmind — diamant
på ringfingret och bakom det vårdade skägget en dyrbar
och lysande tandrad. Han gick och svängde med
silfver-pincenezen, synen också litet skral, och iakttog utan att
hejda sin raska gång snabbt och uppmärksamt. Det hade
blifvit hans ögon en vana att uppfånga allt. Vid änden
af gatan brann flodvattnet vinrödt i vårsolens nedgång,
men på trappan till en arbetarlänga satt folk i skuggan
och stirrade slött rätt in i de tomma fönstergluggarna till
en öfvergifven ångkvam. Glasen voro förstås utslagna af
orosmakare, alltsammans gapade som i hån mot den
skräckslagna samlingen män, kvinnor och barn. Mr Andrew
förstod och beklagade — synen tyvärr alltför vanlig, men
folk nu för tiden försummade sina tillfällen, ville börja i
galen ände, lättjefulla och fordrande, de kommo hitut med
en massa förutfattade begrepp om att så och så... Bah,
som man bäddar åt sig, får man ligga, just så, tänk på
honom 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
