Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passade här. Och hon kände sig förnedrad af att ändå
gå på och försöka behaga. Hur hon skrattade och sade
kvickheter och snörde sina något muskulösa former, slog
hon icke an mer än en flyktig balkvart. Männen funno
henne i grunden karlaktig och fri i sina fasoner — och
ändå hade hon tvungit in sitt väsen till den grad i
salongs-former. Och hon själf kände inte en smul för hela raden
af dessa städade frackar, det var som om hon och de
talat hvar sitt språk.
Men hennes starkt erotiska natur behöfde älska, ville
älska, och så började hon formligen lägga an. Det klädde
henne icke — hon blef grotesk, och detta höjde hennes
fulhet. Sist försökte hon bland målame. Men det gick
inte alls. Hon var för mycket kamrat, vida mer
intresserad af deras arbeten än af dem själfva.
Trött och vämd vid sig själf hade hon tidigt i
somras rest ned till västkusten för att taga studier. Hvilka
djupa, lyckliga andedrag hon tagit, när hon fått syn på
de första skären! Allting blef ungt och nytt. Hon gaf
sig i färd med att måla och kände, att hon gjorde
framsteg.
Hon njöt af allting, af att få gå i en gammal
morgonrock och hvissla vid arbetet, röka cigarretter i obegränsadt
antal, prata med fiskrame ocjj af full hals skratta åt deras
kvickheter. Hon och de förstodo hvarandra genast och
fullständigt. Och så att fara ut och segla i sydväst och
sjöstöflar, stående i fören och insupande luften med
blossande cigarrett mellan läpparna. Hvad hon trifdes med
detta! Det besvärade henne ej det minsta, att fiskarfars
labb var tjärig, när hon skakade den, och stugan inpyrd
af fisk och tranånga. De bastanta kraftord, som surrade
om öronen, bara log hon åt och började själf tala
bohuslänska. Hon kände sig ung och frisk och lycklig, rent af
en bättre människa.
Men nu på senhösten hade en viss nervös oro börjat
smyga in öfver henne. En besynnerlig tomhet — det var
väl enformigheten. Och så var hon bra ensam. En stund
blossade lifslusten upp till en riktig storm — nästa
ögonblick ville hon gråta lifvet ut, tyckte hon. Målarlusten
tog af, den värmde henne icke mer,
Och minnet af honom där ute på Jutland vaknade. Han
var den ende man, som tryckt henne till sitt hjärta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
