Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med honom på en segeltur ned åt Västindien, och där
skulle hon måla.
— Åh, så vackert som där är, ni vet inte, där skulle
ni måla!
Hon satt orörlig och hörde på. Efter hand vek
berus-ningen, men känslan var tryggare. Hon satt med en
oupphörlig hemlig längtan att luta sig mot hans bröst i
lä och frid — att fara bort med honom, långt bort från
flärd och lyx och konstlade människor, gömma sig vid
hans bröst och blunda för allt, blunda lifvet igenom.
Men samtidigt var det, som om hon varit medveten om,
att det var svärmiska drömmar, detta — ingenting annat.
Hon såg bjärt och nyktert klart: det tarfliga huset borta
i Arendal, alla de enformiga hvardagama år ut, år in —
inga pengar att röra sig med och modems medlidsamma
beklagande. Lifvet här ute stod för henne i helt annan
dager nu, när det liksom skulle bli hennes på allvar,
än då hon några månader njutit af den friska motsatsen
till ett intäppt stadslif. Då blefve det inte bara att lefva
fritt och uppbåda alla befintliga tillgångar för att ha roligt
och friskt — och sedan, när dessa inte längre räckte till,
ge sig af från hela härligheten. Den andra tillvaron —
då — isade henne långsamt, medan hon satt här med sin
hand i hans och hörde på de hvardagliga, hemmavarma
taflor, han rullade upp. Hon tänkte på fru Enkvist — hu!
Mer eller mindre blefvo de så, de som sutto på sådana
platser — och som skulle bli hennes umgänge.
Han slutade. Förlägen öfver att hon satt stel och såg
på hans hand, som flyttade rodret, sträckte han ut mot
henne sin vänstra med de tjäriga naglarna.
— Det här kan jag nog få borttvättadt — hemma går
jag alltid snyggt klädd, sade han och log skyggt.
Rörd klappade Leonore sakta hans hand. Då böjde han
sig fram och hviskade lidelsefullt:
— Var inte rädd, jag tror på kärlek vid första åsynen,
du min ljufvaste flicka! Åh, inte rädd!
Detta »du» gjorde allt. Med ens veko alla tankar bort
som bleka skuggor, den manliga, ömma klangen i detta
»du» drog henne ånyo in i ett känslorus — in till
öfver-dådig älskogslycka.
Hon slog hastigt armarna om hans hals, och han
betäckte henne med brännande kyssar. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
