- Project Runeberg -  Ödesglimtar /
95

(1908) [MARC] [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

När hon kom ned till middagen, märkte hon, att
barometern stod på storm. Men hon kände sig så lycklig, att
hon ingenting frågade efter. Fru Enkvist såg hetsig och
tiumferande ut.

— Herrskapet gjorde en lång tur i dag, det var
förskräckligt länge det — att inte fröken frös!

— Visst inte — Leonore log oberörd — jag fryser aldrig,
fru Enkvist.

— Nej, det kan jag tro, sade fru Enkvist eftertryckligt

— i synnerhet inte i dag.

En sådan oförskämd en! Men Leonore brydde sig inte
om det. Hon skyndade sig att äta.

Fru Enkvist började att tala ut i luften en mängd
historier om, hur sjömän fara fram i främmande hamnar,
skaffa sig fästmör, fria och göra kärleksförklaringar, för
att sedan, när de kommo därifrån, göra narr af alltihop
och aldrig låta höra af sig.

— Det är bara spektakel, och de, som låta narra sig,
ä’ bra dumma, slutade hon hvasst.

Leonore blef till slut ond öfver det simpla pratet, gick
och smällde hårdt igen dörren.

Men öfver stranden bredde sig som en löpeld: ut på
sjön — ensam — med en främmande karl — jo-o, där
ser man!

Äfven fiskrame sågo betänksamma ut. Det var ingen
fästman för fröken, sade de och fattade saken genast blott
på ett sätt, så som det ock var. Ingen reste på sjön med
en karl, utan att det var fästman.

Två dagar därefter skildes de. Slumpen gaf dem ej
tillfälle till afsked. Han skulle skrifva först.

Litet därefter lämnade fröken Witt fiskläget. Hon hade
kastat bort alla tankar — inom henne sjöng det en sång
af jubel och ömhet, af nytt och modigt lif. Hon älskade
med stormande passion, och hon ville sätta in sitt lif därpå.
Herre Gud — hvad var egentligen ett kort lif!

Hon hade talat om alltsammans för modern. Med käck
ton och fullt beslutsamt sinne yppade hon det.

— Det hjälper ingenting, mamma; detta passar mig, och
mamma får vara snäll säga det åt pappa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:14:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hasodes/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free