Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marskalk i vår på Femerska bröllopet — där passade han
då inte!
Åh Gud, hvad allt detta skräp, dessa irrande trötta
tankar plågade henne. Efteråt gjorde de verkligheten
ännu tommare. Hon grep mekaniskt efter brefvet och
läste långsamt igenom det, stannande vid hvar rad i slö,
tom förtviflan.
»Kära fröken — min söta flicka, Leonore Witt. — Jag
längtade rysligt efter Er i början, Ni var en så fin, älsklig
flicka, och jag älskade Er rysligt mycket, Ni ska* inte tro
annat, Leonore, för sannerligen om jag är en dålig karl.
Men jag har kommit på många tankar sedan de lyckliga
dagarna i Blekvik, då jag gick som i ett rus. Jag får då
underrätta Er om, att det ingenting kan bli af, för i vår
får jag gå ut som styrman, och Gud vet när jag kan få
egen skuta, så det vore i alla fall meningslöst för oss att
gå så här bundna vid hvarandra. Och så är det ju det,
att Ni är en fin flicka och jag en tarflig karl, och jag har
tänkt mycket på, hvad Ni sa’ först, att det var omöjligt,
för Ni är inte en flicka för mig, det vet jag nog, och vårt
husliga lif här kunde aldrig bli hvad Ni är van vid, och
inte trifdes Ni med mina föräldrar, för alla här hemma är
di lika mig och inte lika min lilla ljufva, rara flicka,
Leonore Witt. Förlåt nu, att jag inte är någon skrifkarl, men
Ni förstår nog ändå, hvad jag menar. Det blefve inte till
Er lycka att komma hit i dessa simpla förhållanden, och
kanske Ni redan har glömt mig för de fina människorna
i hufvudstaden och allt det Ni är van vid. Farväl då, min
söta flicka, Ni är för mig en klar stjärna i den mörka
natten, och jag skall aldrig glömma Er och de lyckliga
dagarna i Blekvik, men det kunde nog aldrig bli af —
och nu ska’ Ni inte tro, att jag är en dålig pojke, det ber
jag Er om, för det är jag inte. Jag längtade rysligt efter
Er i början. Och så får jag sluta med en kär hälsning,
och jag sänder en kyss till farväl — lef så godt, min rara
flicka, Leonore Witt! Jag förblifver in i döden
Er tillgifne
Lars Oluf Pedersen.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
