Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyktskenet föll klart på hennes täcka
gestalt och öfvergöt det fina ansigtet med en matt
rodnad; de mörka ögonen spelade ej som
vanligt, med passionerad trånad hvilade de på
Edvard, under det läpparna hviskade: »Jag är trött,
låt oss sätta oss litet på bänken der.»
Allt var tyst omkring dem, endast de
prasslande löfven och ljudet af aflägsna röster störde
stillheten.
Edvard förnam en underlig, berusande känsla;
det var den trollmakt som alltid ensamheten
med en vacker, behagsjuk qvinna till en viss grad
utöfvar på en man. Begärligt insög han det fina
knappt märkbara giftet, dock utan att bedåras
deraf, blott af manlig nyfikenhet; alldeles som
när en djerf alpvandrare lutar sig ned öfver
bråddjupet, mätande det med häpet öga, under det
handen håller fast sitt säkra grepp i
trädstammen vid brädderi.
»Har du dansat för mycket, stackars liten?»
frågade han nästan ömt, i det han satte sig
bredvid henne.
»Åh nej! men jag är inte alls glad i dag»,
och orden beledsagades af en suck och en
betänklig ruskning på det lilla beslöjade
huf-vudet.
»Hvad är det jag hör? Inte glad, när man
är ung, vacker och älskad!»
»Älskad? Hvad menar du? Inte är det någon
som älskar mig, åtminstone ingen som jag bryr
mig om», hviskade hon, med ansigtet nästan be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
