Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram igenom sällskapslifvets brokiga plantering.
Han höll sig hellre i skuggan, försigtigt
utvecklande ett blad i sänder af sitt inre för den han
efter mångårig bekantskap utkorat till sin vän,
dragande sig vid ringaste köld tillsammans som
sensitivan. Men den som en gång lärt känna
hofrättsrådet Ädelborg i botten, förblef gerna
hans vän för lifvet, ty en mera redbar och sant
gudfruktig man än han var svårt att finna. Icke
underligt då att äfven friherrinnan Beate, som
dessutom kände noga till hans storartade
välgörenhet och på siffran visste beloppet af hans
betydliga förmögenhet, ansåg honom som idealet
för en blifvande måg. Yid utseendet fästade
hon sig icke. Helt och hållet glömsk af de
fordringar hon sjelf i sin ungdom haft på ett
vackert yttre hos en man, ansåg hon numera att
endast verldsliga fjollor gjorde afseende på så
förgängliga bisaker. Men stackars Ädelborg
sjelf hade andra åsigter; med nackspegelns
till-bjelp hade han fått ett klart begrepp om sin
litet storkaktiga axelställning och spetsiga profil:
»Algernon, du är ohjelpligt ful!» var den dom
han fällt öfver sitt utseende, och han sökte rätta
sig derefter.
Genomträngd af denna nedslående visshet,
skulle naturligtvis- den minsta yttring af välvilja
från den vackra Ruths sida förefalla honom som
manna i öknen. Tänk! det var en skön,
mörk-lockig Hebe som nu värdigades servera honom
med thébordets läckerheter och i skorpkorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
