Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengta var ej långt ifrån att sjelf vid det taget
blifva lyft ett bra stycke upp från marken.
Ystert hoppande och skakande sitt lilla
skälmska hufvud med de kloka ögonen, ilade
fölungen fram till sin mamma, visst icke för att
såsom ett väluppfostradt barn på hästspråket
fråga efter huru det stod till efter kullerbyttan,
men för att såsom en äkta liten egoist genast
börja dia af alla krafter.
Wira höll sig stilla under tiden, tålmodigt
böjande sitt hufvud bakåt mot sin älskling,
under det hon med sin långa svans viftade bort
de näsvisa flugor, som sökte hindra måltiden.
Lilla Bengta visste ej rätt huru det kom
sig, men hon kände sig så vek om hjertat; ett
par tårar droppade ned från hennes långa
ögonhår. Hon gick långsamt tillbaka till sin plats
vid stenen och satte sig der med hufvudet
lu-tadt i händerna.
»Fölet har en moder, en moder som älskar
sin af komma!» suckade hon; »de äro dock bara
djur, men jag, en mensklig varelse . . . jag har
ju ingen, ingen! Jo, det är sant, mor Maja —
och hon är visst rigtigt snäll emot mig, det vore
otacksamt att säga annat —, men min rätta
moder, hon som födde mig till verlden, hvem
är hon? Hvar är hon? . . . Månne hon lefver?
Ack! hvem vet det? ... Jo Gud, som ser och
känner allt!» snyftade sakta lilla Bengta.
I dessa vemodiga tankar försjönk hon mer
och mer, hållande ögonlocken helt slutna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
