Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, mycket ofta! Vet mormor, att när jag
rifver sönder mina kläder eller spiller på mig
ibland, — ja, söta mormor, bara ibland, — då
säga alltid pappa och Nanna: ’Hvad i all
verl-den skulle mormor säga, om hon såge en sådan
liten gris?5 Ja, så säga de min sann!»
muttrade lilla Elsa med en betänksam nickning på
sitt lilla lockiga hufvud, i det hon sköt ut lilla
munnen.
»Nå, säga de ingenting annat?» fortfor tant
Barbara nyfiket.
»Jo, Nanna säger att jag skall vara lydig,
att jag skall hålla mig rak och niga djupt, för
det tycker. mormor om.»
Tant Barbara var i det hela icke
missbelåten med att man för barnet framstält henne som
en betydelsefull rättvisans skiparinna, den der
hade sista ordet i alla frågor om hvad man borde
och icke borde.
Detta slags kalla hyllning skulle varit henne
tillräcklig, om hon icke sett den lilla. Men nu
hade barnets eget intagande väsende hos den
gamla framkallat en känsla som hon aldrig förr
erfarit i så hög grad, eller för hvilken hon
åtminstone aldrig gjort sig fullt reda. Hon fann
det nemligen nu icke nog att vara vördad och
fruktad, hon förnam en gryende längtan efter att
också blifva älskad.
Hennes stackars fattiga ande genomilades
af något trånadsfullt och dock förödmjukande
vanmägtigt. Månne icke också någon gång den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
