Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes på Latin och Svenska hos Hadorph, anser Jahn ej utan skäl vara
tvifvel underkastad [1]. I den fred, som Valdemar 1343 ingick med
Magnus, afstod den förre, med rikets råds och menige allmoges
samtycke, för sig, sina arfvingar och efterkommande Skåne, Halland och
Blekinge, Lister och Hven till en evärdelig besittning för Svenska
kronan. Han förpligtade sig slutligen, att om han eller hans
efterkommande någonsin skulle påstå, det Skåne ej rätteligen blifvit
Sveriges egendom, eller om någon tvist eller fientlighet skulle deraf
uppstå, sex biskopar och lika många riddare skulle sammankomma i
Helsingborg och undersöka saken och ådömma honom eller hans
efterkommande 30,000 mark lödigt silfver, och han underkastade sig
kyrkans bann tills denna summa vore betald. Valdemar erkände sig ha
för berörda afträdelse erhållit 49,000 mark lödigt silfver, nemligen
34,000 mark, som blifvit erlagde till grefve Johan, 8000 mark i reda
penningar och 7000 mark för inlösning af Köpenhamns slott [2]. Sverige
skall för dessa landskap ha inalles betalt 70,000 mark lödigt silfver [3].
Under dessa Danmarks högst beklagansvärda oroligheter fingo
de andelige äfven vidkännas några följder deraf. Erkebiskopen
Peder Jönsson sammankallade biskopar, abboter, priorer, prostar,
dekaner, erkedjeknar och kaniker i Danmark till ett kyrkomöte, som i
Maj 1345 hölls i Helsingborg. Här beslutades, att en biskop, som
händelsevis fördrefs ifrån sitt stift, skulle i årligt understöd åtnjuta
120 mark lödigt silfver af erkebiskopen, biskoparne och stiften. På
samma möte blef bannlysning förkunnad öfver helgonrånare, och
åtskilliga missbruk, som begingos af lekmän, blefvo allvarligen
förbjudne; jemväl förkunnades, att lekmän, under straff af bannlysning, ej
fingo använda kyrkor och dithörande torn till fästningsverk.
Härjemte beslöts firande af några helgedagar [4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
