Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara silfret. Nu gick han in i den tredje kammaren. — Nej,
det var för stygt! Hunden der inne hade verkligen två ögon
stora som »Rundetårn», och de rullade som hjul omkring i
hufvudet på honom.
— God afton! sade soldaten och tog åt mössan, ty en
sådan hund hade han aldrig förr sett. Men då han sett
litet på honom, tänkte han, att nu kunde det vara nog, lyfte
honom så ned på golfvet och öppnade kistan. Nej, bevare oss,
så mycket guld der var! Han kunde för det köpa hela
Kjöbenhavn, bakelsemadamernas pepparkaksgrisar och alla verldens
tennsoldater, piskor och gunghästar. Jo, der fans minsann
pengar! — Nu kastade soldaten bort alla silfverslantarna, med
hvilka han hade fylt sina fickor och sin ränsel, tog guld i
stället och fylde dermed fickorna, ränseln, mössan och stöflarna,
så att han knappast kunde gå. Nu hade han pengar! Hunden
satte han upp på kistan, slog igen dörren och ropade derefter
upp genom trädet:
— Hissa upp mig nu, din gamla hexa!
— Har du elddonet med dig? frågade hexan.
— Det var sant! sade soldaten, det hade jag alldeles glömt,
och han gick nu och tog det. Hexan hissade upp honom, och
så stod han åter på landsvägen, med fickor, stöflar, ränsel och
mössa fulla med penningar.
— Hvad ämnar du nu göra med det här elddonet? frågade
soldaten.
— Det rör dig inte, sade hexan. Du har ju nu fått pengar.
Gif mig nu bara elddonet!
— Slidder sladder! sade soldaten. Säg mig genast, hvad
du ämnar göra med det, annars drar jag min sabel och hugger
hufvudet af dig.
— Nej, sade hexan.
Så högg soldaten hufvudet af henne. Der låg hon! Men han
knöt in alla penningarna i hennes förkläde, tog det som ett bylte på
ryggen, stoppade elddonet i fickan och gick raka vägen till staden.
Det var en vacker stad, och i det vackraste värdshuset tog
han in, begärde de allra bästa rummen och den mat, han tyckte
om, ty nu var han rik, efter som han hade så mycket penningar.
Tjenaren, som skulle borsta hans stöflar, tyckte
visserligen, att det var ett par lustiga gamla stöflar för en så rik
herre; men han hade ännu icke köpt sig nya. Följande dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
