Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Lillklas och Storklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och gick bort till kistan, der hustrun hade gömt den verklige
klockaren, som satt och var så rädd.
Bonden lyfte litet på locket och tittade in under det. Hu!
ropade han och sprang tillbaka. Jo, nu såg jag honom; han
såg alldeles ut som vår klockare; nej, det var förskräckligt!
Det måste drickas på, och så drucko de ända till långt in
på natten.
— Den der trollkarlen måste du sälja åt mig, sade bonden.
Begär för honom så mycket du vill! Ja, jag ger dig genast
en hel skäppa pengar.
— Nej, det kan jag inte, sade Lillklas; tänk bara så stor
nytta jag kan ha af den här trollkarlen!
— Ack, jag skulle så gerna vilja ha honom! sade bonden
och fortfor att bedja.
— Nå väl, sade Lillklas slutligen, efter du varit så god och
gifvit mig husrum i natt, så må det gå. Du skall få trollkarlen
för en skäppa pengar; men jag vill ha skäppan rågad.
— Det skall du få, sade bonden; men kistan der borta
måste du taga med dig; jag vill inte ha den en timme längre i
huset, ty man kan inte veta, om han inte sitter der ännu.
Lillklas gaf nu bonden sin säck med den torra huden uti
och fick för den en hel skäppa pengar, och den rågad. Bonden
gaf honom derjemte en stor skottkärra att forsla pengarna och
kistan på.
— Farväl! sade Lillklas, och så körde han bort med sina
penningar och den stora kistan, i hvilken klockaren ännu satt.
På andra sidan skogen var en stor, djup å, der vattnet
forsade så häftigt, att man knappast kunde simma mot
strömmen. Man hade bygt en stor, ny bro öfver den; Lillklas
höll midt på den och sade helt högt, så att klockaren inne
i kistan kunde höra det:
— Nej, hvad skall jag väl med den här dumma kistan?
Hon är ju så tung, som hon vore full med sten. Jag blir
alldeles uttröttad af att skjuta henne längre, och jag skall derför
kasta henne i ån; om hon sedan flyter hem till mig, så är
det bra, och gör hon det inte, så kan det också vara det samma.
Nu fattade han i kistan med ena handen och lyfte litet på
henne, som om han velat kasta henne ned i vattnet.
— Nej, låt bli! ropade klockaren inne i kistan. Låt mig
komma ut först!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
