Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tummelisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåglarna; de hade ju under hela sommarn sjungit och qvittrat
så vackert för henne; men mullvaden stötte till honom med
sina korta ben och sade:
— Nu piper han inte längre! Det måtte vara för eländigt
att bli född till en liten fågel. Gud ske lof, att intet af mina
barn blir det! En sådan der fågel har ju ingenting annat än
sitt qvivitt och måste svälta ihjäl under vintern.
— Ja, det må ni väl som en förståndig man säga, sade
åkerråttan. Hvad har väl fågeln för allt sitt qvivitt, då
vintern kommer? Han måste svälta och frysa; men det skall väl
också vara så stort och rart!
Tummelisa sade ingenting; men då de båda andra vände
ryggen åt fågeln, lutade hon sig ned, sköt undan fjädrarna,
som lågo öfver hans hufvud, och kysste honom på de tillslutna
ögonen.
— Kanske var det han, som sjöng så vackert för mig i somras,
tänkte hon. Hvad han gjorde mig mycken glädje, den kära,
vackra fågeln!
Mullvaden stoppade nu till hålet, genom hvilket dagern
lyste, och följde derefter damerna hem. Men om natten kunde
Tummelisa alls icke sofva, och så steg hon upp ur sin säng
och flätade af hö ett stort, vackert täcke, och det bar hon ned
och svepte omkring den döda fågeln, samt lade mjuk bomull,
som hon hade funnit i åkerråttans rum, på sidorna om fågeln,
så att han skulle ligga varmt i den kalla jorden.
— Farväl, du vackra, lilla fågel! sade hon. Farväl och
tack för din vackra sång i somras, då alla träden voro gröna
och solen sken så varmt på oss!
Derpå lade hon sitt hufvud mot fågelns bröst, men blef i
det samma helt förskräckt, ty det var alldeles som om
någonting klappade der innanför. Det var fågelns hjerta. Fågeln
var icke död, utan låg i dvala och hade nu blifvit uppvärmd
och fått lif igen.
Om hösten flyga alla svalorna bort till de varma länderna;
men om någon fördröjer sig, fryser hon så, att hon faller ned
död och blir liggande der hon föll, och den kalla snön lägger
sig ofvan på.
Tummelisa riktigt skalf, så förskräckt hade hon blifvit, ty
fågeln var ju en stor, stor en mot henne, som endast var
en tum lång; men hon tog likväl mod till sig, lade bomullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
