Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ute på kyrkogården var det så många grafvar, och på några
växte högt gräs. Då tänkte Johannes på sin fars graf, som
också måste komma att se ut som dessa, nu då han icke kunde
rensa och pryda den. Han satte sig nu ned, ryckte upp ogräset,
reste upp träkorsen, som hade fallit omkull, och lade kransarna,
som blåsten hade ryckt bort från grafvarna, tillbaka på deras
platser, i det han tänkte: kanske att någon gör det samma med
min fars graf, nu då jag inte sjelf kan göra det.
Utanför kyrkogårdsporten stod en gammal tiggare och stödde
sig på sin krycka; Johannes gaf honom de silfverslantar, han hade,
och gick så lycklig och glad längre framåt, ut i den vida verlden.
Mot aftonen blef det ett förfärligt oväder; Johannes
skyndade sig för att komma under tak, men det blef snart mörk
natt; då kom han slutligen fram till en liten kyrka, som låg
alldeles enstaka uppe på en höjd; dörren stod till all lycka
på glänt, och han smög sig in. Här ämnade han stanna, till
dess ovädret lade sig.
— Här vill jag sätta mig ned i en vrå, sade han; jag är så
trött och kan allt behöfva hvila mig litet. Och så satte han
sig ned, knäpte i hop händerna och läste sin aftonbön, och
innan han visste ordet af, sof och drömde han, medan det
blixtrade och åskade utanför.
Då han åter vaknade, var det midt i natten; men ovädret
hade nu dragit förbi, och månen lyste in till honom genom
fönstren. Midt på kyrkgolfvet stod en öppen likkista med en
död man uti, ty han var ännu icke begrafven. Johannes var
alls icke rädd, ty han hade ett godt samvete och visste ganska
väl, att de döde ej göra någon illa; det är endast lefvande,
elaka menniskor, som göra en ondt. Två sådana lefvande, elaka
menniskor stodo strax invid den döde mannen, som hade
blifvit insatt i kyrkan, innan han nedsänktes i grafven, och de ville
göra honom ondt och icke låta honom ligga i kistan, utan
kasta ut honom genom kyrkdörren, den stackars döde mannen.
— Hvarför viljen I göra det? frågade Johannes. Det är
illa gjordt; låt honom sofva i Jesu namn!
— Åh, prat! sade de båda elaka menniskorna. Han har
bedragit oss; han är skyldig oss pengar, som han inte kunde
betala, och nu är han till på köpet död, så att vi inte få ett
enda öre, och derför vilja vi riktigt hämnas: han skall ligga
som en hund utanför kyrkdörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
