Sagor och berättelser / Del 1 / 49 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Jag har inte mer än hundra kronor, sade Johannes; det
är hela mitt arf, men det vill jag gerna ge er, om I ärligt
lofven mig att lemna den stackars döde mannen i fred. Jag
skall nog berga mig utan de här pengarna; jag har friska och
starka lemmar, och Gud skall nog hjelpa mig.

— Ja, sade de elaka menniskorna, efter du således vill
betala hans skuld, skola vi visst inte göra honom något,
det kan du lita på. Och så togo de penningarna, som Johannes
gaf dem, skrattade helt högt åt hans godhjertenhet och gingo
sin väg; men Johannes lade liket åter till rätta i kistan, knäpte
ihop dess händer, sade farväl och gick så nöjd och tillfreds
genom den stora skogen.

Midt på kyrkgolfvet stod en öppen likkista.

Rundt omkring, der månen kunde lysa in mellan träden,
såg han de täckaste små elfvor leka så muntert; de läto icke
störa sig; de visste nog, att han var en god och oskyldig
menniska, och det är endast de elaka, som ej få se elfvorna. Några
af dem voro icke större än ett finger och hade sitt långa, ljusa
hår uppfäst med guldkammar; två och två gungade de på de stora
daggdroppar, som lågo på bladen och det höga gräset. Ibland
trillade droppen ned; då föllo äfven de ned bland de höga
grässtråna, och då blef det ett skratt och ett stoj från de andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>