Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små pysslingarna. Det var ofantligt lustigt! De sjöngo, och
Johannes kände mycket tydligt igen alla de vackra visor, han hade
lärt sig som liten gosse. Stora, brokiga spindlar med
silfverkronor på hufvud et måste från den ena häcken till den andra
spinna långa hängbroar och palats, hvilka, då den fina daggen
föll på dem, sågo ut som skinande glas i det klara månskenet.
Sålunda fortgick det, ända tills solen gick upp. De små elfvorna
kröpo nu in i blomknopparna, och vinden fattade uti deras
broar och slott, hvilka nu flögo omkring i luften som stora
spindelväfvar.
Johannes hade nu kommit ut ur skogen, då en stark
karlröst ropade bakom honom:
— Holla, kamrat! Hvart går resan?
— Ut i vida verlden, sade Johannes. Jag har hvarken
far eller mor och är en fattig gosse, men Vår herre hjelper
mig nog.
— Jag ämnar mig också ut i vida verlden, sade den
främmande mannen. Skola vi två följas åt?
— Må göra! sade Johannes, och så följdes de åt. De började
snart hålla mycket af hvarandra, ty båda voro de goda
menniskor. Men Johannes märkte nog, att främlingen var
mycket klokare än han; han hade varit nästan öfver hela
verlden och kunde berätta om allt möjligt, som finnes till.
Solen var redan högt uppe, då de satte sig under ett stort
träd för att äta sin frukost. I det samma kom en gammal
gumma gående. Hon var så gammal, så gammal och gick alldeles
krokig, stödd på en krycka och bar på ryggen en knippa
bränsle, som hon hade samlat i skogen. Hennes förkläde var
uppfäst, och Johannes såg, att tre stora ris af ormbunkar och
pilqvistar stucko ut derifrån. Just som hon var dem helt nära,
slant den ena foten, hon föll omkull och uppgaf ett högt skri,
ty hon hade brutit sitt ben, den stackars gamla gumman.
Johannes ville strax, att de skulle bära henne hem dit, der
hon bodde, men främlingen öppnade sin ränsel, tog fram en burk
och sade, att han der hade en salva, som genast kunde göra
hennes ben helt och friskt, så att hon kunde gå hem utan
hjelp och alldeles som om hon aldrig hade brutit benet. Men
derför ville han också, att hon skulle ge honom de tre
risen, som hon hade i sitt förkläde.
— Det är bra betaldt! sade gumman och nickade så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
