Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden stod ett präktigt marmorslott, täckt med röda guldet,
och der bodde kungen.
Johannes och reskamraten ville icke genast gå in i staden,
utan stannade i värdshuset der utanför, för att snygga upp
sig, ty de ville se fina ut, då de kommo in på gatan.
Värden berättade dem, att kungen var en så god man, som
aldrig gjorde en menniska något för när hvarken i ett eller
annat; men hans dotter — ja, Gud bevare oss! — hon var
en elak prinsessa. Skönhet hade hon tillräckligt af: ingen
kunde vara så vacker och intagande som hon; men hvad
hjelpte väl detta, då hon var en stygg och elak hexa, som
var skuld till, att så många vackra prinsar hade mist lifvet.
Alla menniskor hade hon gifvit lof att fria till henne; hvem
som helst kunde komma, antingen han var prins eller tiggare,
det gjorde det samma; han skulle endast gissa tre ting, som hon
frågade honom om; kunde han göra detta, ville hon gifta sig
med honom, och han skulle bli kung öfver hela landet, då
hennes far dog; men kunde han icke gissa dessa tre ting,
lät hon hänga eller halshugga honom, så stygg och elak var
den vackra prinsessan. Hennes far, den gamle kungen, var
så bedröfvad deröfver, men han kunde icke hindra henne att
vara så elak, ty han hade en gång sagt, att han aldrig ville
ha det ringaste att skaffa med hennes tillbedjare och att
hon sjelf finge handla som hon bäst tyckte. Hvar gång
en prins kom och skulle gissa för att få prinsessan, kunde
han icke gå i land dermed, och så blef han hängd eller
halshuggen; man hade ju varnat honom i tid, och han hade
kunnat låta bli att fria. Den gamle kungen var så bedröfvad
öfver all denna sorg och allt detta elände, att han en hel dag
om året låg på knä med alla sina soldater och bad, att
prinsessan måtte bli god, men det ville hon alls icke. De gamla
gummor, som söpo bränvin, färgade det alldeles svart, innan
de förtärde det, till den grad sörjde de, och mera kunde de
icke göra.
— Den otäcka prinsessan! sade Johannes. Hon borde
verkligen ha ris; det skulle göra henne godt. Vore jag i gamle
kungens ställe, skulle hon få så att det svede i skinnet!
I det samma hörde de folk utanför ropa hurra!
Prinsessan kom ridande förbi, och hon var verkligen så vacker,
att alla glömde, huru elak hon var, och derför hurrade de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
