Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tolf fagra jungfrur, allesammans i hvita sidenklädningar och
med en guldtulpan i handen, redo på kolsvarta hästar vid
hennes sida; sjelf satt prinsessan på en snöhvit gångare, prydd
med diamanter och rubiner; hennes riddrägt var af rena
guldet, och ridspöet, som hon hade i handen, såg ut som det
varit en solstråle; guldkronan på hufvudet såg ut som den
varit gjord af små stjernor uppe från himmeln, och manteln var
sydd af mer än tusen vackra fjärilsvingar; detta oaktadt var
hon sjelf mycket vackrare än alla hennes kläder.
Då Johannes fick se henne, blef han så röd i ansigtet
som drypande blod, och han kunde knappast få fram ett
enda ord: prinsessan var alldeles lik den vackra flickan med
guldkrona på hufvudet, om hvilken han hade drömt natten
då hans far dog. Han fann henne så vacker och kunde icke
låta bli att hålla så mycket af henne. Det var bestämdt icke
sant, sade han, att hon kunde vara en elak hexa, som lät
hänga eller halshugga folk, om de icke kunde gissa, hvad hon
frågade dem om.
— Hvem som helst, tänkte han, har ju lof att fria till henne,
äfven den fattigaste tiggare; jag skall verkligen gå upp på
slottet, ty jag kan inte låta bli det.
De sade allesammans, att han ej skulle göra det, ty det
skulle bestämdt gå honom på samma sätt som alla de andra.
Reskamraten afrådde honom äfven derifrån; men Johannes
menade, att det nog skulle gå bra, borstade sina skor och
sin rock, tvättade ansigte och händer, kammade sitt vackra
gula hår och gick så alldeles allena in till staden och upp på
slottet.
— Stig in! sade den gamle kungen, då Johannes knackade
på dörren. Johannes läste upp den, och gamle kungen, klädd
i nattrock och broderade tofflor, kom emot honom; guldkronan
bar han på hufvudet, spiran i den ena handen och guldäplet
i den andra.
— Vänta litet! sade han och stack äplet under armen för
att kunna räcka Johannes handen. Men så snart han fick
höra, att han var en friare, började han gråta till den
grad, att både spira och äple föllo på golfvet och han måste
torka ögonen med sin nattrock. Den stackars gamle kungen!
— Låt bli! sade han. Det kommer annars att gå dig lika
illa som alla de andra. Kom, så skall du få se!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
