Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag håller så mycket af dig, sade han. Vi kunde ännu
ha varit länge tillsammans, och nu skall jag redan mista dig.
Du stackars käre Johannes, jag vore riktigt färdig att gråta,
men jag vill inte störa din glädje på kanske den sista afton
vi få vara tillsammans. Vi skola göra oss glada, riktigt glada;
i morgon, när du är borta, kan jag få gråta.
Allt folket i staden hade strax fått veta, att en ny friare
till prinsessan hade anländt, och derför rådde en stor
bedröfvelse. Teaterhuset stängdes, alla bakelsemadamerna bundo
svart flor om sina pepparkaksgrisar, kungen och presterne lågo
på knä i kyrkan, och en allmän sorg rådde, ty det kunde ju
icke gå Johannes bättre, än det hade gått alla de andra
friarne.
Fram på aftonen tillagade reskamraten en stor bål punsch
och sade till Johannes, att nu skulle de vara riktigt muntra
och dricka prinsessans skål. Men då Johannes hade druckit
två glas, blef han så sömnig, att det icke var honom möjligt att
hålla ögonen öppna, och så somnade han. Reskamraten lyfte
honom helt sakta upp från stolen och lade honom i sängen,
och när det sedan blef mörk natt, tog han de två stora
vingarna, som han hade huggit af svanen, och band dem fast på
sina axlar; det största riset, som han hade fått af den gamla
gumman, som föll och bröt benet af sig, stoppade han i fickan,
öppnade fönstret och flög så in öfver staden ända fram till
slottet, der han satte sig i en smyg under det fönster, som
gick till prinsessans sängkammare.
Det var alldeles tyst och stilla i hela staden; nu slog
klockan tre qvart på tolf; fönstret öppnades, och prinsessan
flög i en stor, hvit kappa och med långa, svarta vingar bort
öfver staden ut till ett stort berg; men reskamraten gjorde
sig osynlig, så att hon alls icke kunde se honom, flög bak
efter och piskade prinsessan med sitt ris, så att blodet riktigt
sprack ut, der han slog. Hu! med hvilken fart det gick
genom luften! Vinden tog i hennes kappa, som bredde ut
sig åt alla sidor, likt ett stort segel, och månen lyste
igenom den.
— Så det haglar! så det haglar! sade prinsessan vid
hvarje slag hon fick af riset, och det kunde hon just behöfva.
Slutligen kom hon fram till berget och knackade på. Det
dånade som åskan, då berget öppnade sig; prinsessan gick dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
