Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna åt honom och Johannes, som nu hade gissat rätt den
första gången.
Reskamraten strålade af glädje, då han fick veta, huru
lyckligt det hade aflupit; men Johannes knäpte i hop sina händer
och tackade den gode Guden, som nog äfven skulle hjelpa
honom de båda andra gångerna. Redan den följande dagen
skulle han åter åstad och gissa.
Aftonen gick på samma sätt som den föregående. Medan
Johannes sof, flög reskamraten efter prinsessan ut till berget
och piskade henne ännu hårdare än förra gången, ty nu hade
han tagit med sig två ris; ingen kunde se honom, men han
hörde allting. Prinsessan skulle tänka på sin handske, och
det berättade han Johannes, som om det varit en dröm.
Johannes kunde således ännu en gång gissa rätt, och det blef
en sådan glädje på slottet. Hela hofvet slog kullerbytta,
som de hade sett kungen göra den första gången; men
prinsessan låg på soffan och ville icke säga ett enda ord. Nu
berodde det på, huru vida Johannes skulle kunna gissa rätt
äfven den tredje gången. Ginge det bra, skulle han ju få
den vackra prinsessan och ärfva hela konungariket, då gamle
kungen dog; gissade han orätt, skulle han mista sitt lif, och
trollet skulle äta upp hans vackra blå ögon.
Aftonen förut gick Johannes tidigt i säng, läste sin
aftonbön och sof sedan helt lugnt; men reskamraten spände
vingarna på sin rygg, band sabeln vid sin sida, tog alla tre risen
med sig och flög till slottet.
Natten var alldeles kolmörk; det stormade så, att
takteglen flögo af husen, och träden inne i trädgården, der
benranglen hängde, vaggade likt säf för blåsten; det blixtrade
hvarje ögonblick, och åskan rullade, som om det varit en enda
knall, hvilken räckt hela natten. Nu slogs fönstret upp,
och prinsessan flög ut; hon var blek som ett lik, men
skrattade åt ovädret och tyckte, att det icke var svårt nog, och
hennes hvita kappa hvirflade omkring i luften som ett stort
segel; men reskamraten piskade henne med sina tre ris, så att
blodet droppade ned på marken och hon slutligen knappast
kunde flyga längre. Slutligen kom hon ut till berget.
— Det haglar och stormar, sade hon; aldrig har jag varit
ute i ett sådant väder.
— Man kan få för mycket äfven af det goda, sade trollet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
