Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupare än något ankartåg kan nå, och många kyrktorn
behöfde ställas ofvanpå hvarandra för att från bottnen nå upp
öfver vattenbrynet. Der nere bor hafsfolket.
Nu må man alls icke tro, att der är bara nakna, hvita
sandbottnen; nej, der växa de mest underbara träd och örter,
som äro så smidiga i stjelk och blad, att de röra sig vid
vattnets minsta dallring, alldeles som om de vore lefvande. Alla
fiskarna, både små och stora, kila mellan grenarna, alldeles som
fåglarna här uppe i luften. På det allra djupaste stället ligger
hafskungens slott; väggarna äro af korall och de långa,
spetsiga fönstren af den allra klaraste bernsten; men taket är af
musleskal, som öppna och tillsluta sig, allt efter som vattnet
går; det ser vackert ut, ty i hvart och ett af dem ligga
glänsande perlor, af hvilka en enda skulle vara en stor prydnad
i en drottnings krona.
Hafskungen der nere hade i många år varit enkling, men
hans gamla mor hushållade för honom; hon var en klok qvinna,
men stolt öfver sin börd, och derför gick hon med tolf ostron
på stjerten, då de andra förnäma endast fingo bära sex. För
öfrigt förtjenade hon mycket beröm, i synnerhet derför, att
hon höll så mycket af de små hafsprinsessorna, hennes
sondöttrar. De voro sex vackra barn, men den yngsta var den
vackraste af dem allesammans; hennes hy var så klar och
skär som ett törnrosblad, hennes ögon så blå som den
djupaste sjö; men liksom alla de andra hade hon inga fötter, utan
kroppen slutade i en fiskstjert.
Hela långa dagen kunde de leka nere i slottet i de stora
salarna, der lefvande blommor växte ut ur väggarna. De stora
bernstensfönstren öppnades, och så summo fiskarna in till dem,
liksom hos oss svalorna flyga in, då vi öppna våra fönster;
men fiskarna summo ända fram till de små prinsessorna, åto
ur deras händer och läto klappa sig.
Utanför slottet låg en stor trädgård med eldröda och
mörkblå träd; frukterna lyste som guld och blommorna som
brinnande eld, medan de ständigt rörde stjelk och blad. Sjelfva
marken var den finaste sand, men blå som svafvellågor. Öfver
alltsammans der nere låg ett sällsamt blått skimmer; man
kunde snarare tro, att man stode högt uppe i luften och
endast såge himmeln öfver och under sig, än att man befunne
sig på hafsbottnen. I lugnt och stilla väder kunde man se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
