Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farmor berättade dem icke tillräckligt, och det var så mycket
de ville veta besked om.
Ingen längtade så innerligt som den yngsta, just hon som
hade den längsta tiden att vänta och som var så stilla och
tankfull. Mången natt stod hon vid det öppna fönstret och
såg upp genom det mörkblå vattnet, der fiskarna slogo med
sina fenor och stjertar. Måne och stjernor kunde hon se, och
ehuru de visserligen lyste bra bleka, sågo de likväl genom
vattnet vida större ut än för våra ögon. Gled nu liksom ett
svart moln fram under dem, visste hon, att det antingen var
en hvalfisk, som sam öfver henne, eller också ett skepp med
många menniskor om bord; dessa tänkte sig helt säkert icke,
att en liten vacker sjöjungfru stod der nedanför och sträckte
sina hvita händer upp mot kölen.
Nu hade den äldsta prinsessan fylt sina femton år och fick
stiga upp öfver hafsytan.
Då hon kom tillbaka, hade hon hundrade saker att berätta,
men det vackraste, sade hon, var att i månsken ligga på en
sandbank i den lugna sjön och se nära invid stranden den
stora staden, der ljusen glimmade likt hundratals stjernor,
att lyssna till musiken och larmet och bullret af vagnar och
menniskor, att se de många kyrktornen med deras spiror och
höra, huru klockorna ringde. Just derför att hon icke kunde
komma dit upp, längtade hon allra mest efter allt detta.
Ack, huru uppmärksamt lyssnade icke den yngsta systern,
och då hon sedan om aftonen stod vid det öppna fönstret och
såg upp genom det mörkblå vattnet, tänkte hon på den stora
staden med allt dess larm och buller, och då tyckte hon sig
der nere höra, huru kyrkklockorna ringde.
Året derpå fick den andra systern lof att stiga upp genom
vattnet och simma hvart hon ville. Hon dykte upp just i det
samma som solen gick ned, och denna syn fann hon vara den
vackraste. Hela himmeln hade sett ut som guld, sade hon,
och molnen, ja, deras skönhet kunde hon icke nog beskrifva.
Röda och violetta hade de seglat fram öfver henne; men vida
hastigare än dessa flög, såsom en lång, hvit slöja, en flock
vilda svanar fram öfver vattnet, der solen stod; hon sam bort
mot solen, men denna sjönk, och rosenskimret slocknade på
hafsytan och molnen.
Året derefter kom den tredje systern dit upp; hon var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
