Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det mycket mera än förr. Systrarna frågade henne, hvad hon
hade sett första gången der uppe, men hon nämde ingenting.
Mången afton och morgon steg hon upp dit, der hon hade
lemnat prinsen. Hon såg, huru trädgårdens frukter mognade
och blefvo afplockade; hon såg, huru snön smälte på de höga
bergen, men prinsen såg hon icke, och derför vände hon
ständigt ännu mera bedröfvad tillbaka hem. Der var det hennes enda
tröst att sitta i den lilla trädgården och slingra sina armar
om den vackra marmorstoden, som liknade prinsen; men sina
blommor skötte hon icke; de växte som i en vildmark ut öfver
gångarna och flätade sina långa stjelkar och blad in i trädens
grenar, så att der var nästan alldeles mörkt.
Slutligen kunde hon icke uthärda längre, utan förtrodde sig
till en af sina systrar, och så fingo strax alla de andra veta
det, men likväl inga flere än de och ett par andra sjöjungfrur,
som endast berättade det för sina närmaste väninnor. En af
dem visste, hvem prinsen var, hade äfven sett ståten om bord på
skeppet, visste, hvarifrån han var och hvarest hans kungarike låg.
— Kom, lilla syster! sade de andra prinsessorna, och med
armarna om hvarandras axlar stego de i en lång rad upp ur
hafvet midt framför, der de visste att prinsens slott låg.
Detta var uppfördt af en ljusgul, glänsande stensort, med
stora marmortrappor, af hvilka en gick ända ned i hafvet.
Präktiga förgylda kupoler höjde sig öfver taket, och mellan
pelarna, som gingo rundt omkring hela bygnaden, stodo
marmorbilder, som sågo ut, som de varit lefvande. Genom det klara
glaset i de höga fönstren såg man in i de ståtligaste salar, der
kostbara sidengardiner och tapeter voro uppsatta och alla
väggarna prydda med stora taflor, som det var ett riktigt
nöje att betrakta. Midt i den största salen plaskade en stor
vattenkonst, och strålarna gingo högt upp mot glaskupolen i
taket, genom hvilken solen sken på vattnet och på de vackra
växterna i den stora bassängen.
Nu visste hon, hvar han bodde, och dit kom hon på
vattnet mången afton och natt; hon sam mycket närmare
land, än någon af de andra hade vågat, ja, hon gick ända upp
i den smala kanalen under den präktiga marmoraltanen, som
kastade en lång skugga öfver vattnet. Här satt hon och såg
på den unge prinsen, som trodde, att han var alldeles allena i
det klara månskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
