Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon såg honom mången afton segla ut med musik i sin
präktiga båt med de svajande flaggorna; hon tittade fram mellan
den gröna säfven, och om vinden fattade i hennes långa,
silfverhvita slöja och någon såg det, trodde han, att det var en svan,
som lyfte vingarna.
Hon hörde mången natt fiskarne, då de lågo med bloss ute
på sjön, berätta så mycket godt om den unge prinsen, och det
gladde henne, att hon hade räddat hans lif, då han halfdöd
dref omkring på vågorna, och hon tänkte på, huru fast hans
hufvud hade hvilat mot hennes bröst och huru innerligt hon
då kysste honom; men han visste alls ingenting derom och
kunde icke ens drömma om henne.
Hon började allt mer och mer hålla af menniskorna och
önskade allt mer och mer att få stiga upp ibland dem; hon
tyckte, att deras verld var vida större än hennes; de kunde ju
på skepp flyga öfver hafvet, på de höga bergen stiga högt öfver
molnen, och länderna, som de egde, sträckte sig med skogar
och fält längre bort, än hon kunde se. Det var så mycket hon
gerna ville veta; men systrarna kunde icke gifva svar på allt,
och derför frågade hon den gamla farmodern, och hon kände
väl till den högre verlden, som hon mycket riktigt kallade
länderna ofvan om hafvet.
— Om menniskorna inte drunkna, frågade den lilla
sjöjungfrun, kunna de då lefva beständigt, och dö de inte som vi här
nere i hafvet?
— Jo, svarade den gamla, äfven de måste dö, och deras
lifstid är till och med kortare än vår. Vi kunna bli tre hundra
år, men då vi sedan upphöra att vara till här, blifva vi endast
skum på vattnet och hafva ej ens en graf här nere bland våra
kära. Vi ha inte någon odödlig själ, vi få aldrig mera lif och
likna den gröna säfven: har den en gång blifvit afskuren, kan
den aldrig mera grönska. Menniskorna deremot ha en själ, som
lefver beständigt, lefver sedan kroppen blifvit jord; den stiger
upp genom den klara luften, upp till alla de lysande stjernorna.
Liksom vi dyka upp ur hafvet och se menniskornas land, så
dyka de upp till okända, vackra ställen, som vi aldrig få se.
— Hvarför fingo inte vi en odödlig själ? sade den lilla
sjöjungfrun bedröfvad. Jag skulle vilja gifva alla mina hundra
år, som jag har att lefva, för att bara en enda dag vara
menniska och sedan få del i den himmelska verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
