Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det bör du inte gå och tänka på, sade den gamla; vi
ha det mycket bättre och lyckligare än menniskorna der uppe.
— Jag skall således dö och flyta som skum på hafvet, inte
höra vågornas musik, se de vackra blommorna och den röda
solen! Kan jag då alls ingenting göra för att vinna en evig själ?
— Nej, sade den gamla; endast om en menniskoson finge dig
så kär, att du vore honom mera än far och mor, om han med
hela sin tanke och kärlek hängde fast vid dig och läte presten
lägga hans högra hand i din med löfte om trohet här och i
all evighet, skulle hans själ flyta öfver i din kropp och äfven
du få del i menniskornas lycka. Han gåfve dig då själ, men
behölle likväl sin egen. Men detta kan aldrig hända. Just
det, som är vackert här nere i hafvet, din fiskstjert, finna de
fult der uppe på jorden; de förstå sig nu en gång inte bättre
på det, och man måste der, för att vara vacker, ha två
klumpiga stöttor, som de kalla ben.
Då suckade den lilla sjöjungfrun och såg bedröfvad på sin
fiskstjert.
— Låt oss vara nöjda, sade den gamla; hoppa och dansa
vilja vi under de tre hundra år, vi ha att lefva; det är
minsann en lång tid nog; sedan kan man desto nöjdare hvila ut
i sin graf. I afton skola vi ha hofbal.
Det var också en prakt, sådan man aldrig ser den på
jorden. Väggar och tak i den stora danssalen voro af tjockt,
men klart glas. Flere hundra jättelika snäckskal, rosenröda
och gräsgröna, stodo i rader på hvar sida med en blå
brinnande låga, som upplyste hela salen och sken ut genom
väggarna, så att sjön der utanför var alldeles upplyst; man
kunde se alla de otaliga fiskar, både stora och små, som summo
fram emot glasväggen; på några lyste fjällen purpurröda, på
andra sågo de ut som silfver och guld. Midt igenom salen
flöt en bred, rinnande ström, och på denna dansade hafsmän
och sjöjungfrur efter sin egen vackra sång. Så vackra röster ha
icke menniskorna på jorden. Den lilla sjöjungfrun sjöng vackrast
af dem alla, och de klappade händerna åt henne, och för ett
ögonblick kände hon glädje i sitt hjerta; ty hon visste, att hon
hade den skönaste rösten af alla på jorden och i hafvet.
Snart kom hon likväl åter att tänka på verlden ofvan om henne;
hon kunde icke glömma den vackre prinsen och sin sorg öfver
att icke, såsom han, ega en odödlig själ. Derför smög hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
