Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef tyst och stilla på skeppet; endast styrmannen stod
vid rodret; den lilla sjöjungfrun lade sina hvita armar på
relingen och såg mot öster efter morgonrodnaden: hon visste, att
den första solstrålen skulle döda henne. Då såg hon sina
systrar stiga upp ur hafvet; de voro bleka som hon, och deras
långa vackra hår fladdrade icke längre för vinden; det var
afklipt.
— Vi ha gifvit det åt hexan för att hon skulle bringa
hjelp, så att du inte skall dö i natt. Hon har gifvit oss en
knif; här är den; ser du, huru hvass den är? Innan solen
går upp, måste du sticka den i prinsens hjerta, och när då
hans varma blod stänker på dina fötter, växa de i hop till
en fiskstjert, och du blir åter en sjöjungfru, kan stiga ned i
vattnet till oss och lefva dina tre hundra år, innan du blir
det döda, salta hafsskummet. Skynda dig! Han eller du
måste dö, innan solen går upp. Vår gamla farmor sörjer, så
att hennes hvita hår fallit af, liksom vårt fallit för hexans
sax. Döda prinsen och kom tillbaka till oss! Skynda dig!
Ser du den röda strimman der på himmeln! Om några
minuter går solen upp, och då måste du dö. Och de uppgåfvo
en förunderligt djup suck och sjönko ned i vågorna.
Den lilla sjöjungfrun drog purpurförhänget bort från tältet
och såg den vackra bruden sofva med sitt hufvud vid
prinsens bröst; och hon lutade sig ned, kysste hans vackra panna,
såg på himmeln, der morgonrodnaden lyste allt mer, såg på
den hvassa knifven och fäste åter ögonen på prinsen, som
i drömmen nämde sin brud vid namn, ty endast hon var i
hans tankar, och knifven skalf i sjöjungfruns hand; men nu
kastade hon den långt ut i vågorna; de lyste röda, der den
föll, och det såg ut, som om blodsdroppar bubblat upp ur
vattnet. Ännu en gång såg hon med halft brusten blick på
prinsen, störtade sig från skeppet ned i hafvet och kände,
huru hennes kropp upplöste sig i skum.
Nu steg solen upp ur hafvet; strålarna föllo så mildt och
varmt på det dödskalla hafsskummet, och den lilla
sjöjungfrun kände icke till döden; hon såg den klara solen, och upp
öfver henne sväfvade hundratals genomskinliga fagra gestalter.
Hon kunde genom dem se skeppets hvita segel och himmelns
röda skyar; deras röster voro som musik, men denna var
så eterisk, att intet menskligt öra kunde höra den, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
