Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Qvinnan såg på honom och skakade på hufvudet; derefter
tilltalade hon honom på tyska. Justitierådet antog, att hon
icke förstod danska, och framstälde derför sin anhållan på
tyska. Detta tillika med hans drägt styrkte henne i den tron,
att han var en utländing; att han mådde illa, förstod hon snart
och gaf honom derför en mugg vatten, som dock var något
saltaktigt; ty det var hemtadt ute från brunnen.
Justitierådet stödde hufvudet mot handen, drog ett djupt
andetag och grubblade öfver allt det sällsamma omkring honom.
— Är det der »Dagen» för i afton? frågade han för att säga
något, då han såg värdinnan flytta ett stort papper.
Hon förstod icke, hvad han menade, men räckte honom
bladet, som var ett träsnitt, föreställande en luftsyn, som visat
sig i staden Köln.
— Detta är mycket gammalt, sade justitierådet och blef
helt glad öfver att träffa på ett sådant gammalt stycke. Hvar
har ni väl kommit öfver detta sällsynta blad? Det är mycket
intressant, ehuru alltsammans är en fabel. Man förklarar dylika
luftsyner så, att det är norrsken man sett; sannolikt
framkallas de af elektricitet.
De, som sutto närmast och hörde hvad han sade, sågo förundrade
på honom, och en af dem reste sig upp, tog vördnadsfullt af
sig hatten och sade med den allvarligaste min: Ni är visst en
mycket lärd man, monsieur!
— Ack, nej! svarade justitierådet. Jag kan bara språka om
ett och annat, som man ju bör kunna.
— Modestia är en skön dygd, sade mannen. För öfrigt
vill jag säga till ert tal: mihi secus videtur; dock
suspenderar jag här gerna mitt judicium.
— Törs jag fråga, med hvilken jag har det nöjet att tala?
frågade justitierådet.
— Jag är baccalaureus uti den heliga skrift, svarade mannen.
Detta svar var tillräckligt för justitierådet; titeln svarade
här mot drägten. Det är visst, tänkte han, någon gammal
byskolmästare, en sådan der underlig kurre, som man ännu
stundom kan träffa på uppe i Jylland.
— Här är väl icke locus docendi, började mannen; men
jag vill ändå be er göra er besvär att tala. Ni är säkert
mycket beläst i de gamla.
— Åh ja, så der temligen, svarade justitierådet. Jag läser gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
