Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O, vor’ jag rik!» är än till Gud min bön.
Nu sjuårsflickan är en mö så skön;
hon är så täck, så klok, så hjertegod,
o, att mitt hjertas saga hon förstod,
att hon som förr — jag menar, vor’ mig god!
Dock jag är arm och derför tyst, dess värre,
så vill vår herre!
O, vor’ jag rik på tröst och sinnesfred,
jag skrefve ej min sorg i rimslut ned!
Du, som jag älskar, om du mig förstår,
läs detta, som en dikt från unga år.
Det är dock bäst, om du det ej förstår;
ty jag är arm, min framtid mörk, dess värre,
välsigne dig vår herre!
Ja, sådana verser skrifver man, då man är förälskad; men
en betänksam man låter icke trycka dem. Löjtnant, kärlek
och behof, detta är en triangel eller, om man så vill, hälften
af lyckans sönderbrutna tärning. Detta kände löjtnanten
äfven, och derför lade han hufvudet mot fönsterkarmen och
suckade helt tungt:
— Den fattige brandvakten der nere på gatan är mycket
lyckligare än jag. Han känner inte, hvad jag kallar saknad. Han
har ett hem, hustru och barn, som gråta vid hans sorg och
fröjda sig vid hans glädje. Ack, jag vore lyckligare än jag
är, om jag kunde gå helt och hållet öfver i honom, ty han
är lyckligare än jag.
I samma ögonblick var brandvakten åter brandvakt igen,
ty det var genom Lyckans galoscher, som han hade blifvit
löjtnanten; men såsom vi sågo, kände han sig då ännu vida
mindre belåten och ville helst vara, hvad han egentligen var.
Brandvakten var således åter brandvakt.
— Det var en stygg dröm, sade han; men löjlig nog var
den. Jag tyckte att jag var löjtnanten der uppe, och det var
då rakt inte något nöje. Jag saknade mor och småttingarna,
som äro färdiga att kyssa ögonen ur mig.
Han satt åter och nickade; drömmen ville icke rätt gå ur
hans tankar, och galoscherna hade han ännu på fötterna. Ett
stjernskott flög just då öfver himmeln.
— Der gick den stjernan! sade han. Men det är nog med
sådana ändå. Jag kunde just ha lust att se de der
tingestarna på litet närmare håll, i synnerhet månen; ty den slinker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0104.html
