Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lyckligt igenom, det gjorde galoscherna; men nu skulle
äfven kroppen ut, och der stod han.
— Usch, jag är för tjock! sade han. Jag trodde, att
hufvudet skulle bli det värsta. Jag kommer inte igenom!
Nu ville han raskt draga hufvudet tillbaka, men det gick
ej. Halsen kunde han beqvämt röra, men det var också
alltsammans. Den första känslan var, att han blef ond, den
andra, att humöret sjönk ända ned under noll. Lyckans galoscher
hade bragt honom i den förskräckligaste ställning, och
olyckligtvis föll det honom icke in att önska sig fri; nej, han
arbetade och kom derför icke ur stället. Regnet hälde ned,
icke en enda menniska syntes till på gatan. Portklockan kunde
han icke nå, och huru skulle han då slippa lös? Han förutsåg,
att han kunde komma att stå här ända till morgonen, och då
måste man skicka bud efter en smed för att såga af
jernstängerna; men detta ginge icke så fort; hela pojkskolan midt
emot skulle komma på benen, hela Nyboder skulle anlända
för att se honom stå i halsjern; det skulle komma att bli ett
helt annat tillopp än vid utställningen af jätteagaven året förut.
— Hu, blodet stiger mig åt hufvudet, så att jag kan bli galen!
Ja, jag blir galen! Ack, om jag åter vore lös, så ginge det väl öfver!
Ja, se det skulle han ha sagt litet förut; ögonblickligen, som
tanken var uttalad, hade han hufvudet fritt och rusade nu in,
helt yr i hufvudet af den skräck, hvaruti Lyckans galoscher
hade försatt honom.
Härmed må vi icke tro, att allt var förbi — nej, det blir
ännu värre.
Natten gick, och den följande dagen med, men intet bud kom
efter galoscherna.
Om aftonen skulle en föreställning gifvas på den lilla teatern
vid Kannikestræde. Huset var alldeles proppfullt; bland
deklamationsnumren gafs ett nytt poem. Låtom oss höra det!
Titeln var:
Mormors glasögon.
Min gamla mormors klokhet nog är känd —
i fordom tid hon säkert blifvit bränd! —
Hon vet allt hvad som sker, ja, mycket mer,
och in i nästa år hon tydligt ser,
ja, in i »fyrti’» — maken får man leta! —
Men hvad hon ser, får ingen riktigt veta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
