Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Tusenskönan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktigt, att den lilla lärkan sjöng så tydligt och vackert allt
hvad hon i tysthet kände; och tusenskönan såg med ett slags
vördnad upp till den lyckliga fågeln, som kunde sjunga och
flyga, men hon var alls icke bedröfvad öfver, att hon icke sjelf
kunde det.
— Jag ser och hör ju, tänkte hon. Solen skiner på mig,
och vinden kysser mig; ack, hvad jag ändå blifvit rikt begåfvad!
Innanför staketet stodo så många stela, förnäma blommor;
ju mindre vällukt de hade, desto mera yfdes de. Pionerna
blåste upp sig för att bli större än en törnros; men det är
alldeles icke på storleken det beror; tulpanerna hade de allra
grannaste färger, och det visste de också och höllo sig så raka,
för att man ännu bättre skulle se det. De gåfvo icke det
ringaste akt på den lilla tusenskönan der utanför; men hon såg
desto mera på dem och tänkte: Hvad de äro rika och vackra!
Till dem flyger visst den rara fågeln ned på besök. Gud ske
lof, att jag står så nära intill, att jag åtminstone kan få se på
ståten! Och i det samma hon så tänkte, qvirrevitt! kom lärkan
flygande, men icke ned till pioner och tulpaner, nej, ned i
gräset till den fattiga tusenskönan, som blef så förskräckt af idel
glädje, att hon rakt icke mera visste, hvad hon skulle tänka.
Den lilla fågeln dansade rundt omkring henne och sjöng:
Ack, hvad gräset är mjukt, och se, hvilken söt liten blomma
med guld i hjertat och silfver på kjorteln! Den gula pricken
i tusenskönan såg ju också ut som guld, och de små bladen
rundt omkring voro skinande hvita.
Så lycklig som den lilla tusenskönan var, nej, det kan ingen
fatta! Fågeln kysste henne med sin näbb, sjöng för henne
och flög åter upp i den blå rymden. Det dröjde bestämdt en
hel qvart, innan blomman åter hann sansa sig. Till hälften
blyg och likväl innerligt glad, såg hon bort till blommorna
inne i trädgården; de hade ju sett den ära och sällhet, som
vederfarits henne, och de måste ju begripa, hvilken glädje
det var; men tulpanerna stodo dubbelt så stela som förr, och
så voro de så spetsiga i ansigtet och så röda, ty de hade blifvit
förargade. Pionerna voro så tjockhufvade, hu! det var väl att de
icke kunde tala, ty annars hade tusenskönan fått sig en riktig
lexa. Den stackars lilla blomman kunde ganska väl se, att de
icke voro vid godt lynne, och det gjorde henne så innerligt
ondt. I det samma kom en flicka in i trädgården med en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
