Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Tusenskönan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att utfundera. Hon glömde rakt bort, huru vackert allt stod
rundt omkring, huru varmt solen sken och huru fagra och
hvita hennes blad voro; ack, hon kunde endast tänka på den
fångna fågeln, för hvilken hon alls icke var i stånd att göra något.
I det samma kommo två små gossar ut från trädgården; den
ene af dem höll i handen en knif, stor och hvass som den
flickan hade haft till att skära af tulpanerna med. De gingo
rakt fram till den lilla tusenskönan, som alls icke kunde
begripa hvad de ville.
— Här kunna vi skära en vacker grästorfva åt lärkan, sade
den ene gossen och började att skära i en fyrkant djupt ned
omkring tusenskönan, så att hon kom att stå midt i grästorfvan.
— Ryck upp den der blomman! sade den andre gossen, och
tusenskönan riktigt skälfde af ångest, ty att bli uppryckt var
ju det samma som att mista lifvet, och nu ville hon så gerna
lefva, efter som hon skulle med grästorfvan in i buren till den
fångna lärkan.
— Nej, låt henne sitta! sade den andre gossen; hon pryder
så vackert. Och så blef hon sittande och kom med in i buren
till lärkan.
Men den stackars fågeln klagade högt öfver sin förlorade
frihet och slog med vingarna mot jerntrådarna i buren; den
lilla tusenskönan kunde icke tala, icke säga ett enda tröstande
ord, så gerna hon än ville det. Sålunda gick hela förmiddagen.
— Här fins intet vatten, sade den fångna lärkan; alla äro
de ute och ha glömt att ge mig en droppe att dricka. Min
hals är torr och brännande; det är eld och is inom mig, och
luften är så tung. Ack, jag måste dö från det varma solskenet,
från den friska grönskan, från all den härlighet Gud skapat!
Och så borrade fågeln sin lilla näbb ned i den svala grästorfvan
för att derigenom uppfriska sig litet; då föllo hans ögon på
tusenskönan, och han nickade åt henne, kysste henne med
näbben och sade: Du måste också vissna här inne, du stackars
lilla blomma! Dig och den lilla gröna gräsplätten har man
gifvit mig för hela verlden, som jag hade der utanför. Hvarje
litet grässtrå skall vara ett grönt träd för mig, och hvart och
ett af dina hvita blad en doftande blomma. Ack, I sägen mig
endast, huru mycket jag förlorat!
— Den som ändå kunde trösta honom! tänkte tusenskönan;
men hon kunde icke röra ett blad. Doften, som strömmade ut från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
