Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täcka ansigtet med en stinkande salva och lät det vackra
håret tofva ihop sig, så att det var omöjligt att känna igen
den fagra Elisa.
Då nu hennes far fick se henne, blef han alldeles förskräckt
och sade, att det icke var hans dotter; ingen ville heller
kännas vid henne, utom bandhunden och svalorna; men dessa voro
fattiga djur och hade ingenting att säga.
Då grät den stackars Elisa och tänkte på sina elfva bröder,
som alla voro borta. Bedröfvad smög hon sig ut ur slottet och
gick hela dagen öfver fält och mossar in i den stora skogen.
Hon visste alls icke, hvart hon skulle taga vägen; men hon
kände sig så bedröfvad och längtade efter sina bröder; de
voro helt säkert jagade ut i verlden, som hon sjelf; dem
ville hon söka rätt på.
Endast en liten stund hade hon varit i skogen, då natten
föll på; hon hade alldeles tappat bort väg och stig; då lade
hon sig ned på den mjuka mossan, läste sin aftonbön och
lutade sitt hufvud mot en stubbe. Der var så tyst och stilla,
luften var så mild, och rundt omkring i gräset och på mossan
lyste, som en grön eld, öfver hundra lysmaskar; när hon
med handen sakta rörde vid någon af grenarna, föllo de
lysande insekterna ned till henne likt stjernskott.
Hela natten drömde hon om sina bröder; de lekte åter som
barn, skrefvo med diamantgriffel på guldtafla och sågo i en
den vackraste bilderbok, som hade kostat halfva riket; men
på taflan skrefvo de icke, som förr, endast nollor och streck,
nej, de djerfvaste bedrifter, som de hade utfört, allt hvad
de hade upplefvat och sett; och i bilderboken var allt
lefvande; fåglarna sjöngo, och menniskorna gingo ut ur boken
och talade till Elisa och hennes bröder; men då hon vände
om bladet, sprungo de strax in igen, så att det ej skulle
uppstå någon villervalla bland bilderna.
Då hon vaknade, var solen redan högt uppe; hon kunde
visserligen icke se henne, ty de höga träden utbredde sina
grenar så tätt; men strålarna lekte der ute, likt ett viftande
guldflor; grönskan doftade så härligt, och fåglarna voro nära att
sätta sig på hennes axlar. Hon hörde vattnet plaska: det var
en mängd stora källsprång, som alla föllo ut i en dam, der det
fans den vackraste sandbotten. Visserligen växte här täta
buskar rundt omkring; men på ett ställe hade hjortarna gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
