Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stor öppning, och här gick Elisa ned till vattnet, som
var så klart, att om vinden icke hade spelat i grenar och
buskar, så att de rört sig, hade man kunnat tro, att de varit
afmålade nere på bottnen, så tydligt afspeglade sig der hvarje
blad, både det som solen sken igenom och det som var
alldeles i skuggan.
När hon såg sitt eget ansigte, blef hon helt förskräckt, så
brunt och stygt var det; men då hon vätte sin lilla hand
och gned ögon och panna, lyste den hvita hyn åter fram;
då lade hon af sig alla sina kläder och gick ut i det friska
vattnet. Ett vackrare kungabarn, än hon var, fans icke i
denna verlden.
Då hon åter var påklädd och hade flätat sitt långa hår,
gick hon till ett af de porlande källsprången, drack ur handen
och vandrade längre in i skogen utan att sjelf veta hvarthän.
Hon tänkte på sina bröder, tänkte på den gode Guden, som
säkert ej skulle öfvergifva henne: han lät ju de vilda
skogsäplena växa för att mätta den hungriga. Han visade henne
ett sådant träd, grenarna bågnade af frukt; här höll hon sin
middagsmåltid, satte stöttor under trädets grenar och gick
så in i den mörkaste delen af skogen. Der var så tyst och
stilla, att hon hörde sina egna steg, hörde hvarje litet visset
blad, som böjde sig under hennes fot; icke en fågel stod der
att upptäcka, icke en solstråle kunde tränga igenom de stora,
täta trädgrenarna; de höga stammarna stodo så tätt intill
hvarandra, att då hon såg rakt framför sig, var det som om
det ena bjelkgallret tätt invid det andra omslutit henne; o,
här var en ensamhet, som hon aldrig förr hade känt!
Natten blef så mörk; icke en enda liten lysmask sken från
mossan; bedröfvad lade hon sig ned att sofva; då tyckte hon,
att trädgrenarna ofvan om henne skilde sig åt, att vår herre
med milda ögon såg ned på henne, och att små englar tittade
fram öfver hans hufvud och under hans armar.
Då hon vaknade på morgonen, visste hon icke, om hon hade
drömt det eller om det verkligen varit så.
Hon gick några steg framåt och mötte så en gammal
gumma, som hade bär i en korg, och den gamla gaf henne några
af dessa. Elisa frågade henne, om hon icke hade sett elfva
prinsar rida genom skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
