Sagor och berättelser / Del 1 / 145 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ack, hvad är väl smärtan i mina fingrar mot de qval,
som mitt hjerta lider! tänkte hon. Jag måste våga det!
Gud skall inte taga sin hand ifrån mig!

Med en hjerteångest, som om det varit en ond gerning hon
förehaft, smög hon sig under den månljusa natten ned i
trädgården, gick genom de långa alleerna ut på de ensliga gatorna
och bort till kyrkogården. Der såg hon på en af de bredaste
grafstenarna en krets af lamier eller ohyggliga hexor sitta, och
de togo af sig sina paltor, som om de ville bada, och så gräfde de
med de långa, magra fingrarna ned i de nyuppkastade grafvarna,
togo upp liken och åto deras kött. Elisa måste gå dem helt
nära förbi, och de fäste sina onda ögon på henne; men hon läste
sin bön, samlade brännäslorna och bar dem hem till slottet.

Folket må döma henne! sade han.

Blott en enda menniska hade sett henne, och det var
erkebiskopen; han var uppe, då de andra sofvo; nu hade han ändå
fått rätt i sitt förmenande, att det icke var som det skulle vara
med drottningen; hon var en hexa, och derför hade hon
bedårat kungen och hela folket.

I biktstolen sade han kungen, hvad han hade sett och
hvad han fruktade, och då de hårda orden gingo öfver hans
läppar, skakade de snidade helgonbilderna på hufvudet, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>