Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de velat säga: Det är inte så, Elisa är oskyldig! Men
erkebiskopen uttydde det annorlunda och menade, att de
vitnade emot henne och skakade på hufvudet åt hennes synd.
Då rullade två tunga tårar ned utför kungens kinder, och han
gick hem med tvifvel i sitt hjerta. Han låtsade sofva om
natten, men han fick icke en blund i sina ögon; han märkte
huru Elisa steg upp; hvarje natt upprepade hon detta, och
hvarje gång följde han sakta efter och såg, att hon försvann i
lönkammaren.
Dag för dag blef hans min mera mörk. Elisa såg det och
förstod icke anledningen; men det oroade henne, och hvad led
hon icke i sitt hjerta för bröderne! Hennes bittra tårar runno
på det kungliga sammetet och purpurn och lågo der som
glittrande diamanter, och en hvar, som såg den rika prakten,
önskade sig vara drottning. Det led nu emellertid till slutet af
hennes arbete, och blott en enda pansarskjorta fattades ännu;
men hon hade ej heller mera lin och icke en enda näsla. Ännu
en gång, och det den sista, måste hon derför ut till
kyrkogården och plocka några händer fulla. Hon tänkte med ångest
på den ensliga vandringen och de ohyggliga lamierna; men
hennes vilja var lika fast som hennes förtröstan till Gud.
Elisa gick, men kungen och erkebiskopen följde efter. De
sågo henne försvinna vid gallerporten in till kyrkogården, och
då de närmade sig den, sutto på grafstenen lamierna så som
Elisa hade sett dem, och kungen vände sig bort; ty bland
dessa tänkte han sig henne, hvars hufvud ännu denna afton
hade hvilat vid hans bröst.
— Folket må döma henne! sade han, och folket dömde:
Hon skall brännas å flammande bål!
Från de präktiga kungasalarna fördes hon in i en mörk,
fuktig håla, der vinden hven in genom gallerfönstret; i stället
för sammet och siden gaf man henne den bundt näslor hon
hade samlat; på denna kunde hon lägga sitt hufvud; de hårda,
brännande pansarskjortorna, som hon hade stickat, skulle vara
bolster och täcke. Men de hade icke kunnat skänka henne
någonting kärare, och hon tog nu åter i hop med sitt arbete
och bad till sin Gud. Utanför sjöngo gatpojkarne smädevisor
om henne; ingen enda själ tröstade henne med ett vänligt ord.
Då susade mot aftonen, tätt invid gallret, en svanvinge: det
var den yngste af bröderne, som hade funnit rätt på systern;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
