Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Paradisets lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jaså, så att detta är vägen till paradisets lustgård?
frågade prinsen.
Nu gingo de in i grottan. Hu, hvad der var isande kallt!
Men det dröjde emellertid icke länge. Östanvinden bredde ut
sina vingar, och de lyste som den klaraste eld. Åh, hvilken
grotta! De stora stenblocken, från hvilka vattnet droppade ned,
hängde öfver dem i de sällsammaste gestalter; än var der så
trångt, att de måste krypa på händer och fötter, än så högt
och rymligt som i fria luften. Det såg ut som grafkapell
med stumma orgelpipor och förstenade fanor.
— Vi gå visst dödens väg till paradisets lustgård, sade
prinsen; men Östanvinden svarade icke ett ord, utan pekade
framåt, och det vackraste blå ljus strålade dem till mötes.
Stenblocken ofvantill förvandlades allt mera till en dimma,
som slutligen var så klar som en hvit sky i månsken. Nu
voro de i den härligaste, milda luft, så frisk som på bergen,
så doftande som bland dalens rosor.
Der rann en flod, så klar som luften sjelf; och fiskarna voro
som silfver och guld; purpurröda ålar, som vid hvarje böjning
kastade blå eldgnistor, lekte der nere i vattnet, och de breda
näckrosbladen hade regnbågens färger; sjelfva blomman var
en rödgul, brinnande låga, hvilken vattnet gaf näring, såsom
oljan får lampan att ständigt brinna; en fast bro af marmor,
men så konstfullt och fint uthuggen, som om den varit af spetsar
och glasperlor, förde öfver vattnet till Lycksalighetens ö, der
paradisets lustgård blomstrade.
Östanvinden tog prinsen på sina armar och bar honom
deröfver. Der sjöngo blommor och blad de skönaste sånger från
hans barndom, men så hänförande skönt, som ingen mensklig
stämma här kan sjunga.
Var det palmträd eller jättestora vattenväxter, som här
uppsköto? Så saftiga och stora träd hade prinsen aldrig förr sett.
I långa kransar hängde der de sällsammaste slingerväxter,
sådana som de endast finnas afbildade med färger och guld i
kanten på gamla helgonböcker eller der slingra sig genom
begynnelsebokstäfverna. Det var de underbaraste
sammansättningar af fåglar, blommor och snirklar. I gräset strax
invid stod en flock påfåglar med utbredda, strålande
stjertar; ja, så var det helt visst! Men nej, då prinsen rörde vid
dem, märkte han, att de icke voro djur, utan växter: det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
