Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Paradisets lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omsusa dig och det kalla regnet drypa från ditt hår. Sorg
och lidande blifva då din arfvedel.
— Jag stannar här, sade prinsen, och Östanvinden kysste
honom på pannan och sade: Var stark, så träffas vi här åter
om hundra år! Farväl, farväl! Och Östanvinden utbredde
sina stora vingar; de lyste som kornblixten om hösten eller
som norrskenet under den kalla vintern. Farväl, farväl! ljöd
det från blommor och träd. Storkar och pelikaner flögo i rader,
likt fladdrande band, och följde med till lustgårdens gräns.
— Nu börja våra dansar, sade feen; vid slutet, då jag dansar
med dig, skall du, just som solen sjunker, se, att jag vinkar åt
dig, och höra, huru jag ropar till dig: följ med! Men gör det
inte! I hundra år måste jag upprepa det hvar enda afton;
för hvarje gång den stunden är förliden, vinner du mera kraft,
och slutligen tänker du aldrig derpå. I afton är det första
gången; nu har jag varnat dig.
Och feen förde honom in i en stor sal af hvita,
genomskinliga liljor, i hvilka hvarje ståndare var en liten guldharpa, som
klingade med strängaljud och flöjttoner. De skönaste flickor,
sväfvande och smärta och klädda i böljande flor, så att man
såg de vackra lemmarna, sväfvade dansande omkring och sjöngo
om, huru härligt det var att lefva, att de aldrig skulle dö, och
att paradisets lustgård skulle evigt blomstra.
Och solen gick ned; hela himmeln blef som ett guld, hvilket
gaf liljorna ett skimmer likt den skönaste ros, och prinsen drack
af det skummande vinet, som flickorna bjödo honom, och han
kände en lycksalighet, sådan han aldrig förr hade känt; han
såg, huru salens bakgrund öppnade sig; kunskapens träd stod
i en glans, som bländade hans öga; sången derifrån var ljuf
och skön som hans moders röst, och det var, som om hon
sjungit: Mitt barn! Mitt älskade barn!
Då vinkade feen och ropade så kärleksfullt: Följ mig! Följ
mig! Och han störtade fram emot henne, glömde sitt löfte,
glömde det redan den första aftonen, och hon vinkade och log.
Doften, den balsamiska doften rundt omkring blef starkare;
harporna ljödo långt skönare, och det var, som om de millioner
leende hufvudena i salen, der trädet växte, nickade och sjöngo:
»Allt bör man känna. Menniskan är jordens herre». Och det
var icke längre blodiga tårar, som föllo från bladen på
kunskapens träd, utan han tyckte, att det var röda, tindrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
