Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Den flygande kofferten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade kommit ned genom luften till henne, och det tyckte hon
mycket om.
Så sutto de vid hvarandras sida, och han berättade historier
om hennes ögon: de voro de vackraste mörka sjöar, och
tankarna summo der som sjöjungfrur; och han berättade om hennes
panna: den var ett snöberg med de präktigaste salar och taflor;
och han berättade om storken, som skaffar de söta små barnen.
Ja, det var ena präktiga historier! Så friade han till
prinsessan, och hon svarade genast ja.
— Men ni måste komma hit om lördag, sade hon; ty då äro
kungen och drottningen hos mig på te. De skola bli mycket
stolta öfver att jag får turkguden; men laga bara, att ni kan
en riktigt vacker saga, ty sådana tycka mina föräldrar särdeles
mycket om. Min mor vill ha den moralisk och förnäm, och
min far lustig, så att man kan skratta åt den.
— Ja, jag tager inte med mig någon annan brudgåfva än en
saga, sade han, och så skildes de åt; men prinsessan gaf
honom en sabel, som var besatt med guldmynt, och dem kunde
han i synnerhet använda.
Nu flög han bort, köpte sig en ny nattrock och satt så ute
i skogen och diktade på en saga; den skulle vara färdig till
lördagen, och det är icke så lätt ändå.
Så fick han den färdig, och så var det lördag.
Kungen, drottningen och hela hofvet väntade med teet hos
prinsessan. Han blef så artigt mottagen.
— Vill ni nu berätta en saga, sade drottningen, en som
är djupsinnig och lärorik?
— Men som man likväl kan skratta åt, sade kungen.
— Ja, bevars! sade han och berättade; det måste vi nu
höra noga på.
— Det var en gång en bundt svafvelstickor; de voro så
ofantligt stolta öfver, att de voro af hög härkomst; deras
stamträd, det vill säga, den stora fura, af hvilken hvar och
en af dem var en liten bit, hade varit ett stort gammalt träd
i skogen. Svafvelstickorna lågo nu på hyllan mellan ett
elddon och en gammal jerngryta, och för dessa berättade de om
sin ungdom. Ja, då vi voro på den gröna qvisten, sade de,
då voro vi verkligen på grön qvist. Hvarje morgon och afton
diamant-te — det var daggen — och hela dagen hade vi
solsken, då solen sken, och alla de små fåglarna måste berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>