Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusen ställen, vid hvilkas namn hjertat klappar af reslust. Det
går till häst uppför bergstigar, genom småskog och buskar,
och den ensamme resanden kommer fram som en hel
karavan. Sjelf rider han förut med sin argojat, en packhäst bär
koffert, tält och proviant, och ett par soldater följa efter till
hans beskydd; intet värdshus med väl bäddad säng väntar
honom efter den tröttande dagsresan, tältet är ofta hans tak
i den stora, vilda naturen, och argojaten kokar der en pilau [1]
till qvällsvard; tusentals mygg kringsvärma det lilla tältet;
der är en bedröflig natt, och om morgonen går vägen öfver
starkt uppsvälda floder; sitt säkert på din häst, så att du icke
spolas bort!
Hvad lön får man för dessa besvärligheter? Den största, den
rikaste. Naturen uppenbarar sig här i all sin storhet, hvarje
fläck är historisk, öga och tanke njuta. Skalden kan sjunga
derom, målaren återgifva det i rika taflor, men verklighetens
doft, som för evigt tränger in och stannar i åskådarens tanke,
mäkta de icke återgifva.
Den ensamme herden uppe på fjället skulle, genom en enkel
berättelse om någon af sitt lifs händelser, måhända bättre än
en reseskildrare kunna öppna ögat för dig, som i några enstaka
drag vill skåda hellenernes land.
Låt honom då tala! Om en sed, en vacker, egendomlig sed,
skall herden der borta på berget berätta oss — om
vänskapsförbundet.
— Vårt hus var uppfördt af lera, men dörrposterna voro
refflade marmorpelare, funna på den plats, der huset bygdes;
taket gick nästan ned till marken och var nu svartbrunt och
fult, men då det lades, bestod det af blommande oleander och
friska lagergrenar, hemtade bakom bergen. Det var trångt
omkring vårt hus; klippväggarna reste sig branta och visade
en naken, svart färg; öfverst på dem hängde ofta moln som
hvita, lefvande skepnader; aldrig hörde jag här en sångfågel;
aldrig dansade männen här efter säckpipans toner; men stället
var heligt sedan gamla tider, och sjelfva namnet påminner
derom, ty det heter ju Delfoi! De mörka, allvarliga bergen
voro alla höljda af snö; det öfversta, som lyste längst i den
röda aftonsolen, var Parnassos; bäcken nära vårt hus
strömmade ned derifrån och var äfven en gång helig; nu grumlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
