Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rika herrar kunna bära ett sådant. En hvar såg nog, att vi
två skulle till en högtid. Vi gingo in i den lilla ensliga
kyrkan, der aftonsolen sken genom dörren in på den brinnande
lampan och de brokiga bilderna på gyllene grund. Vi
knäböjde på altarets trappsteg, och Anastasia stälde sig framför
oss; en lång, hvit kjortel hängde lös och lätt kring hennes
vackra lemmar; hennes hvita hals och bröst voro höljda
af sammanlänkade gamla och nya mynt; de bildade en hel
stor krage; hennes svarta hår var upplagdt på hufvudet i en
enda buckla, som sammanhölls af en liten mössa af silfver- och
guldmynt, funna i de gamla templen; skönare prydnad hade
ingen grekisk flicka. Hennes ansigte lyste, hennes ögon voro
som två stjernor.
Alla tre läste vi tyst vår bön, och hon frågade oss: Viljen
I vara vänner i lif och död? Vi svarade: ja. Viljen I hvar för
sig, hvad än må ske, komma i håg: min bror är en del af mig,
min hemlighet är hans, min lycka är hans; uppoffring,
uthållighet, allt har jag för honom, som för min egen själ? Och
vi upprepade vårt ja. Och hon lade våra händer i hvarandras,
kysste oss på pannan, och vi bådo åter en tyst bön. Då trädde
presten fram från altarets dörr och välsignade oss alla tre, och en
sång af de andra allra heligaste herrarne ljöd bakom
altarväggen. Det eviga vänskapsförbundet var slutet. Då vi reste
oss, såg jag min mor stå vid kyrkdörren och gråta djupt och
innerligt.
Hvad det var för en glädje i vår lilla koja och vid
Delfois källor! Aftonen innan Aftanides skulle resa, sutto han
och jag tankfulla på klippans sluttning; hans arm var lindad
om mitt lif, min om hans hals; vi talade om Greklands nöd,
om män som man kunde lita på. Hvarje tanke i vår själ låg
klar för oss båda; då fattade jag hans hand:
— Ännu ett bör du veta — ett, som intill denna stund
endast Gud och jag veta: hela min själ är kärlek, det är en
kärlek, starkare än den till min mor och till dig — —!
— Och hvem älskar du? frågade Aftanides, och han blef
röd öfver ansigte och hals.
— Jag älskar Anastasia, sade jag — och hans hand
darrade i min, och han blef hvit som ett lik. Jag såg det,
jag förstod det och jag tror, att äfven min hand darrade;
jag lutade mig fram emot honom, kysste hans panna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
