Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Rosenalfen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så kysste de hvarandra, och den unga flickan grät och
gaf honom en ros; men innan hon räckte honom den, tryckte
hon en kyss på den, så fast och innerligt, att blomman
öppnade sig. Nu flög den lille alfen dit in och lutade sitt
hufvud mot de fina, doftande väggarna; men han kunde
ganska väl höra, att det sades farväl, farväl! och han kände, att
rosen fick plats vid den unge mannens bröst — o, huru
hjertat klappade der inne! Den lille alfen kunde alldeles icke
somna, så klappade det.
Länge satt icke rosen stilla vid bröstet; den unge
mannen tog fram den, och medan han gick allena genom den
mörka skogen, kysste han blomman, ack, så ofta och så hårdt,
att den lille alfen var nära att bli ihjälklämd! Han kunde
genom bladet känna, huru den unge mannens läppar brunno,
och rosen sjelf hade öppnat sig, liksom vid den starkaste
middagssol.
Då kom der en annan man, mörk och vred; det var den
vackra flickans elake broder; en knif, så hvass och stor, tog
han fram, och medan den andre kysste rosen, stack den elake
mannen ihjäl honom, skar af hans hufvud och begrof det jemte
kroppen i den mjuka jorden under linden.
— Nu är han glömd och borta, tänkte den elake brodern.
Han kommer aldrig mera tillbaka. En lång resa skulle han
göra, öfver berg och sjöar; då kan man lätt mista lifvet, och
det har han gjort. Han kommer inte mera tillbaka, och mig
törs min syster aldrig fråga om honom.
Så skrapade han med foten vissna löf öfver den uppgräfda
jorden och gick hem igen i den mörka natten; men han
gick ej ensam, såsom han trodde: den lille alfen följde med;
han satt i ett visset, hoprulladt lindblad, som hade fallit i
håret på den elake mannen, då han gräfde grafven. Hatten
satt nu ofvan på; det var så mörkt der inne, och alfen skalf
af förskräckelse och vrede öfver den ohyggliga gerningen.
På morgonen kom den elake mannen hem; han tog af sig
sin hatt och gick in i systerns sängkammare; der låg den
vackra, blomstrande flickan och drömde om honom, som hon
höll så mycket af och som hon nu trodde gå öfver berg och
genom skog; och den elake brodern lutade sig ned öfver
henne och log stygt, så som en djefvul kan le. Då föll
det vissna bladet ur hans hår ned på sängtäcket; men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
