Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likna allesammans sin far, den gemena varelsen; han kommer
inte och besöker mig.
— Låt mig se det der ägget, som inte vill remna! sade den
gamla ankan. Du kan lita på, att det är ett kalkonägg! På
det sättet blef jag också en gång lurad, och jag hade min sorg
och bedröfvelse med de ungarna; ty de äro rädda för
vattnet, skall jag säga dig. Jag kunde inte få dem ut; jag
rappade och nappade, men det hjelpte inte. — Låt mig få se
ägget! Jo, det är ett kalkonägg! Låt du det ligga och lär
de andra barnen simma!
— Jag vill ändå ligga litet längre på det, sade den
andra; har jag nu legat så länge, så kan jag ligga den
återstående tiden med.
— Var så god! sade den gamla ankan, och så gick hon.
Ändtligen remnade det stora ägget. Pip! pip! sade ungen
och vältrade ut; han var så stor och ful. Ankan såg på
honom.
— Det var då en förskräckligt stor ankunge den der! sade
hon. Ingen af de andra ser så ut. Det måtte väl aldrig vara
en kalkonunge! Nå ja, det skola vi snart komma under fund
med; i vattnet skall han, om jag också sjelf måste sparka
ut honom.
Följande dagen var det ett utmärkt härligt väder; solen
sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela
sin familj kom fram nere vid kanalen: Plask! sprang hon i
vattnet. Rapp! rapp! sade hon, och den ena ankungen efter
den andra plumsade uti; vattnet slog dem öfver hufvudet;
men de kommo strax upp igen och flöto så vackert; benen
gingo af sig sjelfva, och alla voro de ute; sjelfva den fula,
grå ungen sam med.
— Nej, det är inte någon kalkon! sade hon. Se bara, huru
vackert han begagnar benen, huru rak han håller sig! Det är
min egen unge. I sjelfva verket är han ändå ganska vacker,
när man riktigt betraktar honom. Rapp! rapp! kommen nu
med, så skall jag föra er ut i verlden och presentera er i
ankgården; men hållen er alltid nära intill mig, så att ingen
trampar på er, och akten er för katten!
Och så kommo de in i ankgården. Det var ett
förskräckligt väsen der inne; ty der voro två familjer, som slogos om
ett ålhufvud, och så fick katten det ändå till slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
