Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Piff! paff! lät det i det samma ofvanför, och båda
vildgåsarne föllo döda ned i vassen, och vattnet blef blodrödt.
Piff! paff! lät det å nyo, och hela skaror af vildgäss flögo upp
ur vassen, och så knallade det på nytt. Det var stor jagt;
jägarne lågo rundt omkring mossen, ja, några sutto uppe på
trädgrenarna, som sträckte sig långt ut öfver vassen. Den
blå röken gick som skyar in mellan de mörka träden och
hängde långt ut öfver vattnet; jagthundarna kommo ut i
dyn, plask, plask! och vass och rör vajade åt alla sidor. Det
var en stor förskräckelse för den stackars ankungen; han
vände om hufvudet för att få det under vingen, och i det
samma stod strax invid honom en förfärligt stor hund; tungan
hängde långt ut ur halsen på honom, och ögonen lyste så fasligt
ohyggligt; han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen,
visade de skarpa tänderna — och plask! gick han åter bort
utan att taga honom.
— Ack, Gud ske lof! suckade ankungen; jag är så ful, att
sjelfva hunden icke gitter bita mig.
Och så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i vassen,
och skott på skott knallade.
Först långt fram på dagen blef det tyst; men den stackars
ungen vågade ännu icke resa sig; han väntade ännu flere
timmar, innan han såg sig om, och så skyndade han bort
från mossen allt hvad han kunde; han sprang öfver fält och
äng, och det var en sådan blåst, att han hade svårt att
komma framåt.
Fram emot aftonen kom han till en fattig liten bondstuga;
den var så eländig, att den icke sjelf visste åt hvilken sida
den skulle ramla, och så blef den stående. Blåsten susade till
den grad omkring ankungen, att han måste sätta sig på
stjerten för att hålla mot, och det blef allt värre och värre. Nu
märkte han, att dörren hade gått af den ena haken och hängde
så snedt, att han genom springan kunde smyga sig in i
rummet, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna;
och katten, som hon kallade Kisserulten, kunde skjuta rygg
och spinna, han gnistrade till och med, men då måste man
stryka honom mot håren; hönan hade mycket små, korta ben
och kallades derför Kyckelikortben; hon värpte snällt, och
gumman höll af henne som sitt eget barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
