Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen - 28. Granen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han kände sig riktigt glad öfver all den nöd och alla de
vedervärdigheter, han hade utstått; nu förstod han riktigt att
uppskatta sin lycka och all den härlighet, som vinkade honom.
— Och de stora svanarna summo rundt omkring honom och
ströko honom med näbben.
Ut i trädgården kommo några små barn; de kastade bröd
och säd ut i vattnet, och det minsta ropade: Der är en ny!
Och de andra barnen jublade också: Ja, der har kommit en
ny! Och de klappade händerna och dansade rundt omkring,
sprungo efter far och mor, och så kastades bröd och
bakelser i vattnet, och alla sade de: Den nya är den vackraste!
Så ung och så söt! Och de gamla svanarna bugade sig för
honom.
Då kände han sig helt blyg och stack hufvudet bakom
vingarna; han visste icke hur det var; han var allt för lycklig, men
alls icke stolt, ty ett godt hjerta blir aldrig stolt. Han tänkte
på, huru han hade varit förföljd och förhånad, och hörde nu
alla säga, att han var den vackraste af alla vackra fåglar.
Och syrenerna böjde sig med qvistarna ända ned i vattnet till
honom, och solen sken så varmt och så godt; då blåste hans
fjädrar upp sig, den smidiga halsen höjde sig, och ur hjertat
jublade han:
— Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den
fula ankungen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
