Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten. Några af de klokaste hade visserligen tagit smörgåsar
med sig, men de delade icke med sig åt sina grannar; de tänkte
som så: Låt honom bara se hungrig ut, så tager prinsessan
honom inte!
— Men Kay, lille Kay! frågade Gerda. När kom han? Var
han bland mängden?
— Tålamod, tålamod! Nu komma vi just till honom. Det
var den tredje dagen; då kom en liten person, utan häst eller
vagn, helt frimodigt marscherande rakt upp till slottet; hans
ögon lyste som dina, han hade långt, vackert hår, men för
öfrigt var han fattigt klädd.
— Det var Kay! jublade Gerda. Ack, så har jag då funnit
honom! Och hon klappade händerna.
— Han hade en liten ränsel på ryggen, sade kråkan.
— Nej, det var visst hans kälke, sade Gerda; ty med
kälken gick han bort.
— Det är mycket möjligt, sade kråkan; jag såg inte så noga
efter; men det vet jag af min tama käresta, att då han kom
in genom slottsporten och såg lifgardet i silfver och lakejerne
i trappan klädda i guld, blef han icke det ringaste förbryllad,
utan nickade och sade till dem: »Det måste vara tråkigt att
stå i trappan, jag går hellre in!» Der strålade salarna af
ljus; geheimeråd och excellenser gingo barfotade och buro
guldfat; man kunde väl bli högtidligt stämd. Hans stöflar
knarrade så förskräckligt hårdt, men han blef ändå inte rädd.
— Det är helt säkert Kay, sade Gerda. Jag vet, att han hade
nya stöflar; jag har hört dem knarra i mormors kammare.
— Ja, knarra gjorde de, sade kråkan, och frimodigt gick
han rakt in till prinsessan, som satt på en perla så stor
som ett spinnrockshjul; och alla hofdamerna med sina
tjenarinnor och tjenarinnors tjenarinnor, och alla kavaljererne med
sina tjenare och tjenares tjenare, som hålla sig dräng, stodo
uppstälda rundt omkring; och ju närmare de stodo dörren,
desto stoltare sågo de ut. Tjenarnes tjenares dräng, som alltid
går i tofflor, vågar man knappast se på, så stolt står han i
dörren.
— Det måste vara förskräckligt! sade lilla Gerda. Och Kay
fick ändå prinsessan?
— Hade jag inte varit en kråka, så hade jag tagit henne,
och det oaktadt jag är förlofvad. Han skall ha talat lika bra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
