Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag talar, när jag talar kråkspråk, det har jag hört af min
tama käresta. Han var frimodig och intagande; han hade alls
inte kommit för att fria, utan endast för att höra prinsessans
klokhet, och denna vann hans bifall, och han vann hennes
tillbaka.
— Ja visst! Det var Kay! sade Gerda. Han var så klok,
han kunde hufvudräkning med bråk! — Ack, vill du inte föra
mig upp på slottet?
— Ja, det är lätt sagdt, sade kråkan; men huru skall det
låta sig göra? Jag skall tala derom med min tama käresta;
hon kan nog råda oss; ty det får jag säga dig, att en sådan
liten flicka som du aldrig får lof att slippa riktigt in.
— Jo, det får jag! sade Gerda. När Kay får höra, att jag
är här, kommer han genast ut och hemtar mig.
— Vänta mig vid stättan der borta! sade kråkan, vred
hufvudet fram och tillbaka och flög bort.
Först då det var mörka aftonen kom kråkan tillbaka igen.
Rart! rart! sade hon. Jag skall helsa dig så mycket ifrån
henne, och här är ett litet bröd till dig; hon tog det i köket;
der är fullt upp med sådant, och du är visst hungrig. —
Du kan omöjligen komma upp på slottet, du har ju ingenting
på fötterna; gardet i silfver och lakejerne i guld skulle inte
tillåta det; men gråt inte, du skall nog ändå komma dit upp!
Min käresta känner till en liten baktrappa, som för till
sängkammaren, och hon vet, hvar hon skall taga nyckeln.
Och de gingo in i trädgården, i den stora alleen, der det
ena löfvet föll efter det andra, och då ljusen släcktes på slottet,
det ena efter det andra, förde kråkan lilla Gerda bort till en
bakdörr, som stod på glänt.
Ack, hvad Gerdas hjerta klappade af oro och längtan! Det
var som om hon skulle göra någonting ondt, och dock ville hon
ju endast veta, om det var lille Kay. Ja, det måste vara
han; hon tänkte sig så lifligt hans kloka ögon och hans långa
hår; hon kunde riktigt se, huru han log, som då de sutto
hemma under rosorna. Han skulle säkert bli glad öfver att
få se henne, höra, hvilken lång väg hon hade gått för hans
skull, och veta, huru bedröfvade alla der hemma hade varit,
då han ej kom tillbaka. O, det var en fruktan och en glädje!
Nu voro de i trappan; der brann en liten lampa på ett skåp;
midt på golfvet stod den tama kråkan och vred hufvudet åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
