Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjunde berättelsen.
Hvad som hände i snödrottningens slott och hvad som
sedan hände.
Slottets väggar voro af den yrande snön, och fönster och
dörrar af de bitande vindarna; der voro öfver hundra salar,
allt efter som snön yrde; den största sträckte sig många mil;
alla voro de upplysta af starka norrsken, och de voro så stora,
så tomma, så iskalla och så glänsande. Aldrig var här någon
förlustelse, icke ens så mycket som en liten björnbal, der stormen
kunde spela upp och isbjörnarna gå på bakbenen och ha fina
fasoner; aldrig någon liten sällskapslek med munfiskar och slag
på handen; aldrig något litet kafferep af de hvita räffröknarna;
tomt, stort och kallt var det i snödrottningens salar. Norrskenen
flammade så regelbundet, att man kunde räkna ut, när de voro
på sin högsta och när de voro på sin lägsta punkt. Midt der
inne i den tomma, oändliga snösalen fans en frusen sjö; den
hade remnat i tusen bitar, men hvarje bit var så precis lik
den andra, att det var ett riktigt konststycke; och midt på
den satt snödrottningen, då hon var hemma, och då sade hon,
att hon satt i förståndets spegel och att den var den enda
och bästa i denna verlden.
Lille Kay var alldeles blå af köld, ja, nästan svart, men
han märkte det likväl icke, ty hon hade ju kysst
frossrysningarna ur honom, och hans hjerta var så godt som en isklump.
Han gick och släpade på några hvassa, flata isbitar, hvilka
han lade på alla möjliga sätt, ty han ville göra något af dem;
det var liksom då vi andra ha små träbitar och lägga dessa i
figurer, hvilket kallas det kinesiska spelet. Kay gick också
och lade figurer, de allra konstigaste, det var
förstånds-is-spelet; för hans ögon voro figurerna alldeles utmärkta och
af den allra högsta vigt; detta gjorde glasskärfvan, som satt i
hans öga. Han lade hela figurer, som voro ett skrifvet ord;
men aldrig kunde han hitta på att lägga det ord han just
ville, ordet evigheten; och snödrottningen hade sagt: Kan
du hitta på den figuren, så skall du bli din egen herre och
skänker jag dig hela verlden och ett par nya skridskor. Men
han kunde icke.
— Nu susar jag dit till de varma länderna, sade
snödrottningen, jag vill dit och kika ned i de svarta grytorna. — Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
